Som jag bäddar

Det är så tråkigt att vi inte får någon snö. Snön är så vit och vacker och drivornas mjuka former är så mysteriösa. Det doftar också så speciellt då nyfallen snö täcker marken. Jag längtar efter den doften, efter nyfallen snö och det dunkelt vita man plumsar omkring i då man går i nyfallen snö.

Idag hade jag det frostiga gräset under mig och stjärnorna ovan då jag gick kvällsrundan med hunden. Har inte varit så vanligt på sista tiden.

Ordet tempel lär komma från latinets templum; jag vill minnas att med det ordet åsyftades från början inte ett rum med väggar och tak utan exempelvis en glänta i skogen, en helig plats, utan sådana tvära begränsningar som väggar och tak.

“Må en plats bli till för den som nalkas”, skaldade en av mina favoritpoeter, fransmannen Yves Bonnefoy. Visst händer det ibland att man mitt i skogen kommer på sig att man hamnat i ett sådant där templum, det är lite heligt på något sätt, fast det luktar fjolårslöv och lite räv.

Framför allt är det inte begränsat, inte inhägnat, inte privat, inte ägt av någon, inte inglasat, kanske inte ens namngett. Det är där friheten finns. Vilka förkrympta själar, som inbillar sig att friheten finns i något man kan äga. Ingen har satt sin flagga på de ställen där jag hittar mina högst tillfälliga tempel. Och där finns alltid plats för fler.

Andra bloggar om: privat, privatisering, inglasning, äganderätt, tempel, frihet

Det enda dåliga med Roy Anderssons film “Du levande” var slutet, därom var sambon och jag ense, efter att först ikväll varit och sett filmen. Vi tyckte den kunde ha hållit på ännu längre. Kanske är den typen av filmer som Roy Andersson gör svåra att få slut på. Han jobbar lite vidare på Chaplin och Tati, där handlingen är underordnad episoderna, och eftersom episoderna är så helt underbara vill man bara ha fler och inte något krystat försök att få slut på dem. Vad var det som alla tittade efter i slutet av filmen? Var det bombplan? Som så tjusigt och till tonerna av underbar dixieland styrde in över stan, vilken den nu var? Nån som vet vad det var för stad? Oldsberg och hans domare kanske? Men som sagt: filmen hade kunnat vara mycket längre, det är väl ett betyg så gott som något?

Andra bloggar om: Du levande, Roy Andersson, film

Jag har svårt att hinna med bloggandet, blir en massa halvdana postningar, men i natt vill jag återvända till en av husgudarna, Gunnar Ekelöf. Så jag älskar hans poesi! Så få har gått så till grunden med vad som egentligen är det mest fundamentala, nämligen maktstrukturers genesis och upprätthållande. redan i samlingen “Färjesång” från trettitalet började Ekelöf brottas med detta problem och släppte det sedan aldrig. Man skulle med fog kunna påstå att han är en av de viktigaste politiska poeterna vi haft, detta trots att hans poesi stod som lägst i kurs på sextitalet, då vänsterns förenklingar helt tappade fokus ur sikte och egentligen inte kom längre än till konsten att ersätta en maktstruktur med en annan. Det finns inget annat utanförskap än det som makten skapar, och så länge makten finns, finns inte så många val: det blir att välja mellan medlöperiets ibland lite unkna stugvärme, utanförskapets maktlöshet eller det aktiva outsidervalets oftast lite dubiösa alternativ.

Så här skriver Ekelöf i en dikt ur samlingen “Färjesång”:

Ni krymplingar som krälar efter mantellfållen
“En smula, en smula, o herre, av din kraft”,
så tigger ni, och får ni inte stjäl ni,
tar när han vänder ryggen åt er, krymplingar!
Då vänder han sig om och blickar hårt,
ser hårt men veknande och säger er att gå,
att ni kan gå er väg och tro på vad ni fått.

Men ni kommer tillbaka, krymplingar!
Och när ni stulit färdigt smädar ni,
och när ni smädat färdigt korsfäster ni,
och när ni korsfäst färdigt håller ni måltid,
sätter i er kraften, dricker styrkan
och går er väg i tron på vad ni fått.

Till dess den snåla eftertanken slår er
och ni kommer tillbaka, krymplingar!
Och när ni stulit, smädat, korsfäst, ätit
bildar ni bolag, dotterbolag, truster
och säljer kraften, exporterar drycken
och går er väg och tror på vad ni fått.

Men ni kommer tillbaka, krymplingar!
“Jag fattig, syndig krympling”, tjuter ni,
ty ingen vill så gärna leva som en krympling
och ingen är så rädd för att råka ut för något
som gör honom till mindre än en krympling.
En krympling har till ideal en krympling.
Jag frälste mig, så gott jag kunde, själv,
en spetälsk, gärna det, men ingen krympling.

Ekelöf valde outsiderns väg, den svåra vägen, som ibland kan leda åt helvete fel men som i bästa fall leder till en sådan förödande klarsyn som man finner i Ekelöfs poesi. “Hur sällan mänskan äger makt / att avstå makt!” - ja, kanske är det så. Maktstukturer skapas av de många som inte kan ta makten över sin längtan efter makt. Och så rullar det på, som man brukar säga.

Andra bloggar om: makt, poesi, Ekelöf

Vilka filmer, av alla de otaliga jag har sett, har egentligen varit värda att se? Inte så många, befarar jag. Timmarna. Underbar film, som alla som längtar tillbaka till femtitalet med alla dess hemmafruar borde se och begrunda. Magnolia. Jo, jag tyckte om den. En film om hur vi styrs av sådant vi inte kunnat förlåta och om gränserna för vad vi överhuvudtaget kan förlåta. Kaurismäkis och Roy Anderssons filmer. Och Ang Lees. Honom föll jag för då jag såg Crouching tiger, hidden dragon, kanske den allra vackraste film jag sett. Och Brokeback mountain. Filmen om passion som inte får levas ut därför att den är så fel så till och med de som upplever den dömer ut den.

En av huvudrollsinnehavarna i Brokeback mountain, Heath Ledger, som slog igenom i just den filmen, har nu hittats död i en säng på ett hotellrum. Han trivdes aldrig i rollen som filmstjärna, läser jag i aftonbladet.

Lyckliga de som trivs med rollen som huvudperson i det som blir deras liv…

Andra bloggar om: Heath Ledger, Brokeback mountain, film

Det finns vissa saker jag inte förstår. Som det här med betyg. Om man nu ska betygsätta försteklassare, så förstår jag inte varför man måste kalla det för “betygsliknande omdömen” och inte rätt och slätt “betyg”. För om det nu inte är betyg på riktigt utan bara omdömen som ser precis likadana ut som riktiga betyg, så blir det hela ungefär lika stolligt som när man debatterar huruvida Shakespeares verk skrevs av William Shakespeare eller av någon annan med samma namn.

Jag förstår inte heller varför man som argument för att införa betygsliknande omdömen, dvs betyg, anför att föräldrar och elever bör få veta var eleven står i olika ämnen. Har Jan Björklund aldrig följt med sina barn på utvecklingssamtal? När jag var barn så hade vi betyg från första klass, men aldrig att mina föräldrar hade sådan koll på vad jag höll på med i skolan som jag har haft, då jag som förälder suttit på återkommande utvecklingssamtal med mitt barn och dess lärare. Jag har genom hela hans skolgång vetat precis hur han ligger till, i vilka ämnen han behöver mera träning och exakt vad han behöver träna i dessa ämnen. Hur han beter sig i skolan, alltså det som brukar kallas social utveckling, har jag också fått en klar och tydlig uppfattning om.

Betygen, eller omdömena som är betygsliknande, skulle aldrig kunna ersätta denna detaljerade information. Så är det bara. Björklund och hans allianspolare måste veta detta. De måste veta att hela den här betygsgrejen bygger på helt andra förmodanden, nämligen att konkurrensen elever emellan om betygen skulle kunna sporra en del elever till bättre resultat. Det är möjligt att det skulle, men varför i herrans namn kan man inte föra fram detta verkliga argument i stället för en massa skitsnack och ett bludder om att det inte är betyg man vill införa från första klass utan bara “betygsliknande omdömen”?

För om man talade klarspråk i frågan det gäller i stället för alliansens variant av politikerspråk, så skulle vi också kunna få en klarare debatt om just själva frågan, som alltså gäller om vi ska ha betyg eller inte betyg redan från första början i skolan. Är konkurrens och tävlan det enda medlet att få våra ungar att vilja lära sig något? Är avsaknaden av betyg det enda som gör dagens skola till “flumskola”, och kommer införandet av betyg, eller förlåt, betygsliknande omdömen menar jag förstås, redan från årskurs ett, som genom ett trollslag att lösa alla de problem som dagens skola dras med?

Eller är det hela bara ett illa genomtänkt hafsverk inför ett stort problem, nämligen en skola som inte längre fungerar riktigt som den borde. Det känns lite som samma nattståndna folkförakt som styrt alliansens politik ända sedan de fick förtroendet att bestiga taburetterna: släng till ungarna lite betyg, så nog kommer de att springa bättre mot målen vi satt. Så slipper man den betydligt viktigare och mera grundlägganade uppgiften, som är att motivera våra barn och förklara för dem vad som är vitsen med att lära sig saker och ting.

Andra bloggar om: skolan, beyg, Jan Björklund, pedagogik, barn

Höjer jag på ögonbrynen då jag läser att CIA en gång försökte enrollera Olof Palme som agent?. Nej.

Blir jag förvånad över alla paranoida dumhuven som tycker att alla svenskar borde skaffa sig vapen? Nej.

Tycker jag det är konstigt om någon libertian börjar yra om huruvida demokrati är ett önskvärt statsskick eller inte? Dessvärre tycker jag nog inte det.

Inte tycker jag väl heller att det är så underligt att Staël von Holstein blir ledamot av kulturrådet? Kunde killen förstöra kapital så kan han väl förstöra kultur, och förstörd kultur kostar säkert mindre än kultur som är levande.

I Sverige råder nuförtiden dumhuvudenas regemente. Less blir man, men dessvärre inte längre så rysligt förvånad.

Andra bloggar om: Olof Palme, Johan Staël von Holstein, demokrati, vapen, CIA

Om man blir alltför rädd för döden så blir man förmodligen lite rädd för livet också. Därför att livet är dödligt. Att leva är livsfarligt. Så snart vi nått blomman av vår ålder börjar mikroberna äta på oss och vi åldras. Någon gång mitt i lvet kommer skräddaren och tar mått på oss, som poeten Tranströmmer skriver i en dikt, och sen sys kostymen “i det tysta”. Vad är det för skräddare? Om jag vill ha en annan, lite fräsigare kostym än den som beslöts sys åt mig i det tysta? Om jag än en gång vill hoppa kråka, hamna snett, famla min väg över avgrunden och hoppas på det bästa? Någon gång i livet kan man inte det längre. Då man kommit så långt i livet att man behöver rullator. Jag är rädd för att bli så gammal så jag behöver rullator. Lika bra att erkänna det: jag är rädd för att åldras. Jag vill dansa madly backwards åtminstone några år till, jag vill vara subversiv och kåt, jag vill ha ett förhållande till mitt språk som präglas av sanning mot mig själv. Sanningen inför belägenheten och drömmarna och om de konkreta möjligheterna att drömmarna skulle kunna realiseras. Hör ni det, skräddare! Jag har fortfarande synpunkter på kostymen ni syr i det tysta. Det måste jag väl få ha? Om det nu är mitt livs kostym? Om den överhuvutaget är min? Eller om vi får lämna den på loppis, medan vi hjälpligt dansar madly backwards utan någon passande kostym. Jag skulle kunna klä mig i fjolårslöv och vandra omkring som vilken lövhög som helst. Så här svamlar jag på, medan den där mystiske skräddaren syr på min kostym - “i det tysta”.

Här kan man dessutom inte tro på valfria entreprenörer. Den som kommer för att ta mått och sy på min kostym i det tysta, det är min skräddare, det är inte nån skräddare vem som helst utan en som kommit till mig, för att ta mått på mig. Jag måste säga att jag på sätt och vis älskar livet, trots att det är för djävligt, med de där dödsförberedande mikroberna och allt. Men jag gillar att skriva, jag gillar blommor och sjöar och jag gillar hon som jag älskar och våran lilla hund och det goda brödet vi ska ha till frukost i morgon. Sånt, om inte annat.

Andra bloggar om: leva, dö, Tranströmer, åldras

Jag är absolut inte religiös, menade Ingemar Bergman i en intervju jag tittade på härförleden, och bara lite senare menade samme Bergman att han inte kunde leva utan föreställningen om att det finns en annan värld, en annan verklighet eller hur han nu uttryckte det, bortom eller hitom eller inom den verklighet/värld vi lever i. Var står jag i allt detta? Ibland tror jag mig veta exakt: jag tror på denna värld, denna verklighet, men jag tror inte att den alltid är riktigt så verklig som den borde vara. Om man stoppar in den politiska aspekten i detta resonmang, så rör sig ju den politiska kampen om just verkligheten. Definiera verkligheten, och jag ska tala om vad du röstar på. Sambon och jag går omkring här och jobbar och jobbar och det blir vårt hem, dvs den verklighet vi har som närmast. Sen går vi till våra jobb och jobbar och det blir till den vidare verklighet vi möter då vi går ut från våra dörrar. De flesta verkar ha gett upp den eftersom design har kommit så på ropet på sista tiden. Här inne är det mysigt men därute är det kallt. Så kyss mig tills kaffet blir kallt, Bill!

Ibland kommer jag inte så långt som till skogen, men gör jag det så kan man få syn på andlighet där. Andligheten är när en and landar på en sjö. Ändligheten är när flera änder landar på en sjö Okej, andlighet är väl också då vi får det inre tomrummet att blomma så det ser ut som en klosterträdgård, för de korrekta, och kanske som en smärre regnskog för de mera hopplösa fallen. Andlighet är också att följa en bäck så högt upp så att man inte hör dess porlande; i tystnaden efter det porlande man hörde, där finns den där spänningen, som låter en ana att anden är närvarande. Att plocka svamp är inte andlighet, det är svamplighet, som i allra värsta fall utmynnar i svamlighet.

I en kyrka kan jag komma in och känna svalka. Denna kyrka har man alltså en gång byggt. I stället för inglasade gallerior. Kan jag tycka är ett imponerande alternativ. Gå till kyrkorna i stället för galleriorna, så sparar ni pengar och får lite andlighet på köpet. Kanske får ni sedan se en livs levande and göra en skicklig landning i den lilla dopfunten.

Andra bloggar om: andlighet, verklighet, Ingmar Bergman, kyrkor, gallerior