Som jag bäddar

Venedig är en märklig stad. Det är nu tredje gången jag besöker den och den är fortfarande lika förtrollande. Venedig var havens härskarinna. En sådan praktfull stad som byggdes på slammet från floderna som rann ner från Alperna. Nu slår havet tillbaka. Varje gång det blir flod, så får venetianarna ta på sig stövlarna, eftersom kanalerna svämmar över. Jag och sambon hade inga stövlar med oss, så vi fick ta av oss skorna, så som synes på denna bild:

Venedig kommer att sjunka. Alla dessa fantastiska palats, hela denna märkliga stad, kommer att sjunka. På sina håll har man redan övergett bottenvåningarna, eftersom de blir vattenfyllda varje gång det blir flod. Berlusconi hade ett räddningsprogram för Venedig, man skulle bygga någort slags pontoner i inloppen till lagunen, som skulle hindra de värsta översvämningarna, då det blir flod. Det skulle kunna rädda Venedig åtminstone hundra år framåt i tiden. Det finns mera ambitiösa projekt, som jag inte riktigt förstår, men det handlar om att på något sätt leda vattnet in under själva staden, som därigenom skulle höjas. Detta skulle vara en mera permanent lösning, som skulle kunna rädda Venedig cirka tusen år framåt i tiden. Frågan är om det finns finansiering till det.

Jag har i alla fall fått se underverket. Visst är hon vacker!

Här finns inte en bil, inte ens en cykel. Transporterna som sker måste ske via båt längs kanalerna. Gondoler finns för turister men det är svindyrt. Vill man tvunget åka gondol kan man i stället åka en av Grand Canal’s gondolöverfarter, vilket bara kostar femtio cent. Man kan gå i timmar och bara förtrollas:

Det är som en annan värld. Man glömmer detta helvete med att köra bil, som ju egentligen är livsfarligt, och bara strosar runt, dricker lite vin här och var, inspireras av en helt fantastisk fiskmarknad, där alla möjliga fiskar, bläckfiskar och skaldjur utbjudes till försäljning:

En helt fantastisk restaurang hittade vi också. “Alla Rivetta” hette den

och låg i närheten av Campo SS Filippo e Giacomo. Där var det alltid fullt med folk, men killen i entrén bad oss bara vänta lite och bjöd under tiden på ett glas vin och visade oss alla läckerheter, som man skyltade med just i enrén: grillad aubergine med mozzarella och sardeller, , inlagda sardiner med lök, det vattnades i munnen och man hade liksom ingen tanke på att gå därifrån. Inifrån restaurangen lät det italienskt, dvs inte så tyst. Vi kände oss som om vi gått rätt in i nån film av Fellini och vi njöt av att se människor som så tyckte om vad de gjorde, som dessa kypare - och kocken förstås, som vi lite senare fick en skymt av och vinkade till. Det var en restaurang med “cuore”, hjärta, och maten var därefter. Dvs fantastisk.

Så man måste lyckas med att rädda denna fantastiska stad, om inte annat, så för den här restaurangens skull. Här kunde man äta pasta med sås på bläckfiskbläck. Och - tro det eller ej - det var gott!

Andra bloggar om: Venedig, översvämning, italiensk mat

Grenarna spretar.

Ett enda vilset äpple

hänger ännu kvar.

Andra bloggar om: haiku, november

När jag går i en galleria glömmer jag ibland var jag befinner mig. Tyresögallerian eller Farstagallerian, Västermalmsgallerian eller Skärholmsgallerian - samma affärer, samma lite glassiga coffe-shops, samma mobilabbonemangsförsäljare, samma ständigt pågående kommers där glåmiga konsumenter släpar sina kassar mellan Duka, Dressman och Clas Olsson. Därför är det lite bekymmersamt att höra om planerna på att glasa in Sergels torg ända till tunnelbanan. På Sergels torg har människomassorna stått och tagit emot vårt segrande Tre Kronor, där har vi sörjt Anna Lindh och där har Maria suttit i sin päls och sjungit sina väckelsesånger, där har det hungerstrejkats och opinionsbildats så mycket att man nog kan påstå att stället blivit något av en institution i stan, en plats vi vet finns där och som har sin givna, rätt så folkliga funktion. Så här såg det ut vid manifestationen mot våld och för demokrati som hölls i samband med mordet på Anna Lindh:

Också på Odenplan finns planer på en galleria. Som om det inte räckte med de närbelägna Stureplans- och Västermalmsgalleriorna. Folk som bor kring Odenplan protesterar, de hänger röda tyger ut från sina balkonger, de bekymrar sig om vad som ska hända med alla de speciella småbutiker som ligger kring det lilla torget, om träden som måste fällas och om den fleråriga byggarbetsplatsen som kommer att dominera omgivningen. Och för vad? Jo för en sketen galleria till! Med samma affärer, samma glassiga coffe-shops och samma mobilabbonemangstjatare. Beklämmande! Man kan läsa mera om det på den här bloggen.

Hur är det egentligen? Är det affärerna, och i förlängningen marknaden, kommersen som är till för oss eller är det vi som är till för kommersen, marknaden, affärerna? Är vi bara ekorrarna som förväntas lydigt löpa omkring i de där hjulen som aldrig får sluta snurra? Är det så att marknaden ska vara till för våra behov eller är det så att vi bara förväntas konsumera utan att bry oss om vi köper vår nya skjorta i Farsta, Skärholmen eller Odenplan, eftersom koncepten omkring oss ser precis likadana ut? För om våra politiker bara lyssnar på marknaden och inte på vad folk tycker om Odenplan, om Sergels torg och om vårt offentliga rum överhuvudtaget, då är det stor risk att våra politiker till slut lyckas förvandla mångfalden i vår stad till en erbarmlig enfald. Och det vore bra synd på en så skön och varierande stad som Stockholm!

Andra bloggar om: Stockholm, Sergels torg, Odenplan, offentliga rummet, gallerior

När jag var yngre var jag på ett mera övertygande sätt en del av skapelsen än nu då jag börjar bli lite till åren.

Man har inget hjärta om man inte är socialist som ung och ingen hjärna om man inte är konservativ som gammal, menade den ofta citerade Winston Churchill. Men han förlorade valet, Attlee tog över, för folk föredrog dennes hjärta framför Churcills hjärna.

Jag var som ung inte så bra på flöjt, men lyckades till slut i alla fall slinka in i en orkester. Vilken lycka! Att vara en stämma som perfekt ingick i en helhet, det var som att försvinna. Det var sufistiskt.

Jag har varit med några stycken, men lyckligast var jag en natt i Anderna, då jag låg under bar himmel och betraktade månen och stjärnorna. Det där var min stora förmätenhet, som om det bara var jag, månen och stjärnorna. Men vackert var det.

Ingenting väsnas så mycket som det som inte är det det är. Det skramlar och skräller och skäller och kvider, för det måste ju övertyga oss om att det är det det är. Men det är inte det det är.

Annat porlar. Det är ett vackert ljud. Går man i skogen, så kan man ibland hitta flöden som porlar. Är de tillräckligt stora, kallas de bäckar. Men det riktigt intressanta är att följa ett sådant flöde bakåt, tills det blir tillräckligt litet för att inte kallas något och inte höras alls. Då blir man nästan religiös, även om man är en så förtappad ateist som jag. Den verkliga festen är dödstyst, som Poeten skaldade.

Sammanhangslösheten med allt som händer plågar mig. Vi sammanhangslösa borde hitta varan. Det är vi som är det havererade sammanhanget. Vi borde laga det. Och sen helst inte klanta till det, som alla med goda föresatser har så lätt för att göra.

Eller också borde vi laga himmelen, som Puh och hans vänner gjorde, då de var övertygade om att den fallit ned. “Äh”, sa Kristoffer Robin, “himmelen kan väl inte falla ned!” “Nä, inte nu när vi har lagat den”, svarade Puh.

En beundransvärt trosviss nalle.

Andra bloggar om: Puh, Tranströmer, Churchill

Låter sövande,

det där regnets fifflande

mot förnsterblecket (more…)

Om kyrkan inte var så stel, har jag tänkt ibland, så skulle jag ha kunnat bli religiös. Sedan gick jag och satte mig vid Söder Mälarstrand och såg ut över de fyra kyrkorna jag hade i blickfånget. Clara, Riddarholskyrkan, Storkyrkan och Tyska kyrkan. De var för tillfället uppsluppna, så “i hatten” som man säger, så jag var tvungen att rita av dem. Så här höll de på:

Visst är de fina? I sådana glada kyrkor skulle man kunna viga vilka som helst som älskar varann. En Schenström skulle nog hittat en liten vrå där hon kunnat pussas ifred och äktenskap skulle bara grundas på hur äkta kärleken är mellan dem som vill ingå det.

Under hela den gångna debatten om homoäktenskap har jag tänkt på att det inte alls är längesen vi talade om oäkta barn. För att inte tala om horungar. Oäkta benämndes de barn som föddes utanför äktenskapet; fadern okänd eller på rymmen. Eller också rätt så känd, för jag vet att min egen far var far till ett sådant oäkta barn. Inte så kul att definieras som oäkta, kan jag förmoda. Och jag har också fått uppleva smusslet och hemlighetsmakeriet och det skamliga i alla dessa barn som blev till i alla fall, trots att alla var så moraliska på femtitalet. En halvsyster dök upp på min fars begravning. Jaha, hej på dej du. Hade aldrig sett henne. Man kände hur det satt i henne, detta att ha varit en oäkting. Vilket grymt och hycklande skick att definiera barn man hade på detta så goda femtitalet och decennierna däromkring!

Idag finns barn med ensamma mammor och ensamma pappor, men ingen skulle komma på den bisarra idén att kalla dessa barn för oäkta. De är naturligtvis lika äkta som alla andra barn, och när vi nu har en debatt om huruvida äktenskapet får kallas äktenskap om de som ingår det är av samma kön eller inte, så vill man så ofta att vi ska tänka på barnen. Så låt oss då tänka på barnen! De finns nämligen redan och frågan är om vi ska vara lika korkade och hycklande inför dem som vi var inför alla dem som vi stigmatiserade som oäkta för ett halvt sekel sedan. Allt handlar om vilken attityd vi kommer att ha till dem. Det finns hur goda prognoser som helst för dessa barn - det visar barnen med ensamma mammor idag, som har en fullt ut accepterad ställning som barn, och så borde målet vara också för de som föds i samkönade äktenskap. Det finns det som är falskt och det som är äkta , låt oss satsa på det äkta - för barnens skul!!!

Gör vi det, så kommer kyrkorna att bli glada och dansa för oss när vi tar vår morgonpomenad på Söder Mälarstrand. Jag lovar!

Andra bloggar om: kyrkan, kyrkor, religion, äktenskap, samkönade äktenskap, oäkta barn