Som jag bäddar

Löven virvlar bort:

lysande guld i vinden

som värdepapper.

Men träden står kvar

med sina nakna grenar

som frågetecken.

Andra bloggar om: november, höst, värdepapper

Eftersom jag har så dålig tid att skriva i min egen blogg, så får jag väl parasitera på andras. Schlaug, till exempel. Det här inlägget i hans blogg är verkligen en pärla. Jag kan inte låta bli att citera ett av hans citat:

Jag måste tillstå att jag inte känner mig tilltalad av det livsideal som företräds av dem som tror att det normala tillståndet för mänskliga varelser är ett tillstånd av kamp för att slå sig fram; att det förtrampande, krossande, armbågande, sparkande som utgör den nuvarande formen av socialt samliv, skulle vara den mest önskvärda människolotten eller överhuvudtaget någonting annat än de icke-godtagbara symtomen av en av det industriella framåtskridandets faser…

det var John Stuart Mill det, en av den tidiga liberalismens stora, som tydligt visar att dessa hade ett tänkande som var mera samhälleligt än det var ekonomiskt och att framväxten av någon form av socialliberalism måste bli en nödvändig och konsekvent urveckling av lärofädernas sätt att tänka.

De flesta som idag kallar sig liberaler har svikit detta, tagit ett rejält kliv bakåt, så att vi nu måste harva omkring i ett unket artonhundratalsmässigt idéklimat. Hur ska man kunna tala om samhället med dessa nya så kallade liberaler, som med hull och hår köpt Järnlady Thatchers tes: “there is no such thing as society”? Förmodligen den mest bakåtsträvande tes som uttalats under hela förra seklet.

Andra bloggar om: liberalism, Thatcher, samhälle, socialliberalism, Mill

Och nu ska vi sjunga! Allihopa:

Fuskare är vi allihopa, allihopa, allihopa,

fuskare är vi allihopa, allihopa, du med!

Jag med och du med!

Jag med och du med!

Tänk att herrarna Fölster och Bergström äntligen hittat något som verkligen förenar oss, som går tvärs över klassgränser och som bara våra politiker tycks vara undantagna ifrån! Själv platsar jag i gänget för att jag häromveckan bytte vår toastol själv i stället för att anlita rörmokare. Jag som var rätt så stolt över mig själv borde ju egentligen ha skämts för ett sådant agerande. Som det skamsna folk vi förväntas bli och de lättlurade får vi redan anses vara ska vi väl rösta rätt också nästa gång vi går till valurnorna. Om det nu inte är så förstås att folk blir förbannade för dessa ständiga förolämpningar denna eländigt inkompetenta regering öser över oss. Skit på er! Nu har jag för övrigt inte tid med er längre, ska upp tidigt i morgon så jag hinner måla om en garderob innan jag byter däck på bilen. Har hela dan full med en massa “Plan B”. Och att sitta här och ägna sig åt icke lönearbetesbaserad opinionsbildning, det ni! Snudd på Plan C…

Andra bloggar om: Plan B, Fölster, trygghetssystem, fusk, skam

“The purpose of dialogue between faiths is not to change the other, but rather to deepen the experience of one’s own faith. Through greater understanding and appreciation of each other’s faith, the Hindu becomes a better Hindu, the Muslim becomes a better Muslim, the Christian becomes a better Christian, the Jew a better Jew and the Buddhist a better Buddhist.”

sa den kloke Mahatma Gandhi. Skulle man inte kunna lägga ateister till den listan? Det blir lite tröttsamt att följa den form av aggressiv argumentering, som framför allt Förbundet Humanisterna fört på senare tid, och som Humanistiska Förbundet i sin tur bestridit. Jag, som aldrig haft en gudstro, som hållit mig skeptisk till alla läror och alla böcker som påstås vara “heliga” och därför innehålla någon sorts “evig” sanning, jag skulle trots denna grundinställning inte vara den jag är utan det ständiga umgänge jag haft med kristna teologer, muslimska sufister och BaghavadGita, Lao Tse och de zenbuddhistiska japanska haikudiktare som jag älskar så mycket att läsa. Det förefaller mig naivt och nästan som ett slags kulturell stympning att ge all den levnadsvisdom på båten, som de olika religionerna står för. I doktor Alazerius blogg, som jag gärna läser, får jag veta att årets nobelpristagare Doris Lessing är djupt influerad av sufismen. Förvånar mig inte! Jag har svårt för att tänka mig att någon konst skulle kunna fungera utan ett levande förhållande till någon av de andliga traditioner som fört vårt tänkande framåt.

Detta hindrar mig inte från att se det uppenbara värdet i det vi kallar vetenskap. Vetenskap grundas på forskning där de teser som ställs upp ska kunna prövas empiriskt och därigenom verifieras eller falsifieras. Detta har naturligtvis ett värde i sig och bör därför inte beblandas med trosfrågor. Den vetenskapliga metodiken är det som definitivt bör ligga till grund för vår skolundervisning, därför att för den som vill veta hur saker och ting verkligen förhåller sig, är den vetenskapliga metodiken oslagbar.

Men den som vill veta hur saker och ting verkligen förhåller sig, måste också ibland våga tänka i ovanliga och ibland på snudd till bisarra banor. Ett sunt förhållande till mystik och religion tror jag inte verkar hämmande på denna förmåga. Att göra oss urarva denna vår djupa kulturella erfarenhet vore därför bara olyckligt. Det skulle heller inte befrämja kampen mot det som så många upplever som en verklig fara, nämligen det fanatiska hävdandet av en enda sanning: den som jag och mina trosanförvanter besitter.

Andra bloggar om: Tro, vetenskap, religion, Gandhi, sufism, mystik

Varför måste man tänka positivt? Varför räcker det inte med att tänka?

Varför måste man vara socialt kompetent? Titta på Lisbeth Salander, hon fixade det ju i alla fall.

Varför måste man älska att arbeta? Det är ju mycket roligare när man är ledig.

Varför måste man vara lojal? Vem vill sälja sin integritet för nån jävla molinogröt?

Varför måste man ha nån mening i sitt liv? Räcker det inte med att ha lite liv i sina meningar?

Varför måste man kratta ihop alla höstlöven och se till att få bort dem? De är ju vackra!

Varför måste äpplena falla mot marken? Varför kan inte ett enda rebelliskt exemplar fara upp i himmelen?

Att ha två hundar i huset, som vi nu har därför att vi utöver vår egen tagit hand om en bekants hund, ger anledning till vissa reflektioner. Här får vi fundera ut strategier vid utfodringen eftersom var och en av hundarna är beredd att utan skrupler sätta i sig inte bara sin egen utan också den andres mat. Om solidaritet och rättvisa har dessa varelser inte den blekaste aning. Inte är de några särskilt goda liberaler heller, eftersom de aldrig har förstått det där med äganderätt. Rätten till hundkorgen tillfaller den som snor åt sig den, trots att den ju faktiskt är vår hunds korg och den gästande hunden säkert vet att det förhåller sig så, men betraktar denna egendom som stöld som det gäller att stjäla tillbaka. De är, med andra ord, inte särskilt civiliserade eller kultiverade.

Som människa har jag vissa värderingar och ju mer jag betraktar hundarna desto mer tycker jag att vi gjort vissa framsteg i evolutionen. Solidaritet och rättvisa är exempelvis bra värden, för om inte jag eller vi andra som representerar det mänskliga här i vårt hem, skulle upprätthålla det, så skulle den starkare av våra två hundar sno åt sig all kärlek och all mat, medan den svagare skulle ha svultit ihjäl. Äganderätten är mindre viktig, för det finns gott om ställen att sova på och saker eller personer att leka med.

Ergo: civilisationen har utvecklats genom generositeten och solidariteten och hållits tillbaka genom girighet och maktlystnad. Men det visste jag ju redan innan våra hundar demonstrerat det hela.

Andra bloggar om: hundar, generositet, solidaritet, girighet,

Visionen om ett samhälle borde vara mer än bilden av ekorrhjulet. Ekorrhjulet snurrar och snurrar, att det snurrar beror naturligtvis på allt individuellt springande i ekorrhjulet, men för varje individ som springer i ekorrhjulet är det ändå bara ett ekorrhjul som snurrar som det snurrar oberoende av vad jag vill att det ska göra. Utanför ekorrhjulet finns bara det mörka och hemska utanförskapet. In och spring, spring med alla dom andra, spring för brinnande livet, welcome to the machine! Det är den underbara visionen om frihet som dagens liberaler vill stoppa i halsen på oss.

Visionen om ett samhälle borde vara mer än ett sådant ekorrhjul. Det är som surrealisterna sa för snart hundra år sen i sitt manifest, samhället bör vara till för människorna, och inte tvärtom. Då kanske vi skulle kunna bli fria på riktigt.

Andra bloggar om: frihet, liberaler, utanförskap, ekorrhjul

Så är det dags igen att sitta och fundera över vem som får det. Tranströmer? Vet inte om någon skulle förtjäna det bättre! Även om kinesen Bei Dao är en jäkligt bra poet, så är det ju så att han inspirerats starkt av - ja just Tranströmer. Men så finns ju han som jag själv så gärna velat unna det, syriern Adonis. Det var ju så att araberna gav oss rimmet en gång i tiden, det spreds från den arabiska kulturen till de provensalska trubadurerna på elvahundratalet, och sen rimmade våra poeter i ungefär ett millenium, tills någon kom på den fria versen, dvs friheten från att rimma. Adonis var en av de arabiskspråkiga poeter som inspirerades av denna frihet och som därmed införde den fria versen i den arabiska poesitraditionen. Så byts det och influeras det i det ständigt fortgående utbytet mellan kulturer, som bara dårar vill hämma.

Sedan finns det ju naturligtvis andra. Någon talade sig varm för Joyce Carol Oates, som jag inte läst så mycket, men som säkert är bra. Och så finns det naturligtvis alla de som jag aldrig någonsin hört talas om. Eller de totalt oväntade. Lars Norén? Vilket liv det skulle bli! Bob Dylan? Många polare som skulle bli glada över det valet! Astrid Lindgren, postumt? Näää… Hellre då till Pippilotta direkt.

Men om i morgon ständige sekreterare Horace kommer ut och säger att årets bla blabla är Tomas Tranströmer, så tror jag få skulle sörja. Då skullr det gå till en poet somverkligen betytt något i väldigt mångas liv.

Andra bloggar om: nobelpris, Tomas Tranströmer, Adonis, Joyce carol Oates, Lars Norén, Bob Dylan

Pappan som sköt ihjäl en femtonåring och skadade en sextonåring tycks ha fått en liten fan-club i bloggvärlden. Jag har ingen lust att döma, för dömer man så finns det alltid någon bakom den man dömer som kanske än mer borde ställas till svars. Och kanske allra mest ett samhälle i vilket ett människoliv är så lite värt att det finns de som menar att den som släckt det borde få gå fri från ansvar. Det som hänt är ju så tragiskt, jag lider med pappan som uppenbarligen fått ett hjärnsläpp, jag lider med anhöriga och vänner till den döde femtonåringen, jag tänker inte titta på nästa mobbingprogram på teve där den mest socialt inkompetente ska röstas ut, jag vägrar gotta mig i saltsmaken från de bortvaldas tårar, jag är övertygad om att detta moppegäng som häromkvällen styrde in på den där gården i Rödeby betedde sig som idioter, man jag menar att även idioter måste få en chans, speciellt om de bara är femton år, för är man bara femton år måste man fortfarande få ha en chans att lära sig något i livet. Det stora ansvaret ligger i den hand som inte tog tag i dem, och kanske i den hand som inte tog tag i pappan, då han laddade hagelbössan. Vems den handen är och varför den ingenting förmådde är den fråga som måste ställas om vi vill ta lärdom av det som hände.

Andra bloggar om: Rödeby, mobbning

När de som skrev om skapelsen i bibeln levde visste man inte så mycket. Det fanns marken under oss, stjärnor, sol och måne över oss, växterna växte och djuren förökade sig. Skapelseberättelsen är en berättelse som så gott man på grundval av den tidens vetande kunde förklara varför vi och allt omkring oss finns. Det var Gud som skapade allt detta, en God Hantverkare, som höll på i sex dagar och sedan måste vila den sjunde, för nån form av arbetsregler hade man väl även på den tiden, och den måste väl gälla även för gudomligheter.

Nu vet man desto mer eftersom tekniken för våra observationer ständigt förfinas. Big Bang är vår senaste berättelse. Först finns det inget universum - eller egentligen kan jag inte säga “först” eftersom det inte finns någon tid - det finns inget universum och inte den tid i vilket saker och ting rör sig; det finns helt enkelt inte ett djävla skit. Sedan finns allt, tiden börjar och rummet finns plötslgt till och i rummet partiklar som formerar sig till alltmera komplexa saker. Vet inte om jag med dessa ord beskrivit den berättelse som bäst stämmer överens med de forskningsresultat vi har tillgång till idag. Jag tycker den moderna skapelseteorin innebär en större mystik än den gamla. Varför Big bang? Jag menar, varför i herrans namn varför?

I begynnelsen var obegripligheten. Igångsättningsobegripligheten. Men igång satte det, och, som man brukar säga, på den vägen är det. Hur det slutar är det väl ingen som vet, kanske med en Big Slurp, då allting drar sig samman igen och försvinner i rumtidsintigheten. Så ser den skapelseerättelse ut som man på grundval av det vi vet idag formulerat. Men det mest grundläggende, varför vi människor skulle finnas och grubbla över varför vi finns, är fortfarande obegripligt.

Varför vi finns får vi nog aldrig veta