Idag har det varit en sådan där otroligt fin höstdag. Hunden och jag har gått två extra långa promenader i skogen. Jag vill plocka fram gamle Tegnér, som skrivit så fint om skapelsen:
Puls i ådrorna utav naturen,
växt i plantorna, och liv i djuren,
Gudalåga, vem har tänt dig an?
Jo, Allfader, ännu känd av ingen,
ville en gång spegla sig i tingen,
och hans spegel brann.
Om Allfader nu ännu inte är känd av någon skulle det ju lika gärna kunna vara Allmoder. Men det är nog inte för att jag är så där genusperspektivkorrekt, det är nog för att jag är man, som jag tycker om tanken att det är ett kvinnligt väsen som speglar sig i tingen omkring mig, så att spegeln börjar brinna. Och det är nog den konstnärliga sidan hos mig som ibland får för sig att detta att det hela tiden är så vackert omkring mig måste bero på att det hela är en artists verk. Känslan brukar räcka ända tills jag kommer hem och slår på Nyheterna.
Idag har jag tänkt mycket på Kalle Dejemyr. Läste om det i morse och det var första gången jag läste om att man skulle kunna ha oturen att drabbas av något som heter Hunters sjukdom. Och att denna sjukdom i värsta fall är dödlig. Nu är det så att ett läkemedelsföretag har utvecklat en medicin som inte bara ökar möjligheten för Kalle Dejemyr att överleva utan till och med gör det möjligt för honom att leva ett ganska normalt liv. Sedan behandlingen med denna medicin började har han till och med kunnat arbeta deltid som snickare.
Tyvärr är denna medicin oerhört dyr. Tio miljoner om året skulle det gå på att medicinera Kalle Ejemyr, för att förbättra hans livskvalité och avsevärt minska risken för att han ska dö i förtid. Varför denna medicin är så dyr förtäljer inte artikeln i Svenskan, men vi får veta att den hittills bekostats av läkemedelsföretaget, som en del av dettas projekt att ta fram medicinen, men att det nu, då medicinen är godkänd som läkemedel, är sjukhuset och alltså landstinget som får pröjsa för medicinen. För själv lär inte Kalle med sin lön som deltidsarbetande snickare kunna gör det.
Detta har alltså sjukhusdirektör och chefläkare vid Huddinge sjukhus, efter överläggningar med etiska rådet därstädes, kommit fram till att man inte är beredd att göra. Tio miljoner kan ju användas till så mycket annat. Och på frågan om hur mycket ett människoliv är värt kontrar chefläkaren med en fråga om hur mycket landstingsskatt vi är beredda att betala.
Ett omänskligt uttalande! tycker många. Egentligen inte, tycker jag. Det är en högst berättigad fråga. Därför att tio miljoner är ett för de flesta av oss oerhört belopp. Men för femhundratusen skattebetalare i Stockholms län - jag vet inte den exakta siffran på antalet, men säg att det är femhundratusen - handlar det om en tjuga om året. Så vad denne chefläkare försöker vända frågan till är att i stället för att fråga sig om ett människoliv ska anses värt tjugo miljoner, så bör man fråga sig om det är värt tjugo spänn, eftersom det är vad det skulle kosta mig och övriga skattebetalare i Stockholms län.
Det handlar lite om hur vi vill se det; om vi vill se allt som individualiserade prislappar eller kollektiva åtaganden. I samhället överhuvudtaget har tendensen de senaste åren gått alltmer mot individualiserade prislappar, eftersom det där med kollektiva åtaganden ansetts mer och mer som en ful kvarleva från solidaritetens mörka tidevarv. Därför har Kalle Dejemyr fått en prislapp för sitt liv på tjugo miljoner, och inte på tjugo spänn, vilket det egentligen handlar om. Nu har han fått en respit på två månader. Inte vet jag om det handlar om två månader för att det hela ska lugna ner sig och man sedan kan fatta beslut som inte kommer att uppmärksammas alltför mycket. Eller om man verkligen vill försöka finna en lösning för Kalle Dejemyr. Låt oss hoppas på det senare.
För om inte, så har vi inträtt i ett alldeles nytt moraliskt läge för svensk sjukvård. Ett moraliskt moras, skulle jag vilja kalla det. Därför att det finns vissa yrkesgrupper som vi förväntar oss en viss moralisk hållning hos. Vi förväntar oss av piloter att de inte sätter sig fulla i cockpiten. Vi förväntar oss av domare att de inte är kriminella. Och av läkare och sjukvårdspersonal förväntar vi oss att de till varje pris försöker rädda liv. Ja, just det, till varje pris. Om läkare och sjukvårdspersonal plötsligt skulle få helt nya förhållningsregler, nämligen att de bara till nästan varje pris förväntas rädda liv, då har detta nästan faktiskt undergrävt allt vad läkaretik heter och har hetat ända sedan Hippokrates dagar. En relativisering på detta område vore djupt olycklig.
Och en sådan relativisering handlar faktiskt inte om en kostnad på tjugo miljoner. Den handlar om en kostnad på tjugo spänn om året per skattebetalare. Chefläkarens hållning kan i detta ljus knappast försvaras, men den motivering han ger blir begriplig. Om syftet var att föra ut frågan just sådan till den offentliga debatten, skulle jag till och med vara beredd att försvara det. Men tills vi vet vad som händer om två månader, så låt oss inte glömma fallet Kalle Dejemyr. För hans egen skull, naturligtvis, och för det principiella innhållet i hans fall.
Andra bloggar om: Kalle Dejemyr, läkaretik, Tegnér, hösten
