Som jag bäddar

Skulle vara kul att få ut i skogen gå och plocka en sopp. Eller en kantarell. Dom där gula som ser ut som om nån död stack upp en hörlur ur marken för att tjuvlyssna på vad dom levande har för sig. I stället håller jag på att försöka ta körkort. Som om nån plockat mig från en skogsstig, där allt är lugnt och lite filosofiskt, åtminstone så länge inte någon joggare flåsar förbi, och placerat mig mitt i storstadstrafiken, med uppgift att manövrera ett plåtmonster som är mycket större än jag bland en massa bussar och lastbilar som är mycket större än plåtmonstret och yr omkring mig som galningar. Jag är livrädd. Jag växlar och kopplar och bromsar och gasar med hjärtat i halsgropen. Och vid sidan om mig har jag körskoleläraren. “Lätta på bromsen! Nej lätta på bromsen, inte släppa. Som ett under har jag ännu inte kört på något, även om det var rätt nära en buss idag.

Och långt borta från denna bisarra verklighet finns alltå kantarellerna, Carl-Johan-sopparna och de stolta fjällskivlingarna. Begripliga och tämligen stillastående varelse. Taltrastar och Strömstarar. Trevliga fiskar, mörtar till exempel.

Vill ändå ha det där körkortet, är väl min manliga fåfänga, och innan jag får det hinner jag inte bromsa, förlåt skriva så många bloggposter. Får jag det inte så går jag in i väggen och blir inte bara utbränd, jag bli slocknad, mina ögon slutar lysa och mina naglar börjar växa vilt. Jag får med andra ord en släng av utmattningsdeppression.

Alla vi människor har olika verk. Dessa kommer att bilda verksamheter Tillsammans kommer våra olika verksamheter att bilda verklighet. Antingen är verksamheterna någorlunda samspelta, och bildar en verklighet som är möjlig att känna igen som sin. Eller så spretar de åt en massa olika håll och bildar inte alls någon verklighet, åtminstone inte någon som jag kan känna igen mig i som min. I min barndom kände jag igen mig i den verklighet som var min, jag satt med en spade och grävde i dess utkant och kallade det utgrävning. Att leka arkeolog var min favoritsysselsättning då jag var cirka sex. Vi lekte att vi letade efter gamla föremål. Mjölkkartonger och fladdermusfåtöljer och sådant som kunde betraktas som fynd.

Nu är jag mest förvirrad, men jag läste nånstans bland bloggarna att det betyder att jag är nära Gud. På Gud bör man ha förtröstan. Alltså måste jag i morgon ge mig ut igen i mitt monster bland monstren och leka att jag kör bil. Lika jävla livrädd som vanligt

Andra bloggar om: bilar, strömskator, körkort, fladdermusfåtöljer