Som jag bäddar

Lars Forsells bortgång kom lite i skuggan av Ingmar Bergmans, men nu när det lugnat sig lite kring den senare börjar minnesprogrammen om den förra visas. Han var en fin poet. Som kärlekslyriker har han följt mig ända sedan jag som tonåring läste den här dikten:

Det enda vi har är varandra

varandra varandra varandra

vi är ett dubbelskrik.

tills jag i min begynnande medelålder lästa detta:

Så är du hos mig, käraste, tillbaka

från din långa resa äntligen.

Lärde jag mig tvånget att försaka

alltför väl? Mitt väsens port är stängd

för den svåra makten att begära.

Minnet söker sig till det förgångna

där min längtan och min lust är fångna

som om det vore där du bor, min kära.

Och inte här där jag kan röra vid dig,

ditt tunga bröst, ditt hår, ditt skötes delta,

rida dig nu och intill gryningen

och famna dig som eld och drunkna i dig,

du som var hamn och hav och havets sälta.

Jag saknar dig. Jag saknar saknaden.

Två dikter som sinsemellan är så olika, men som bägge berört mig starkt. Lars Forsell skrev inte bara kärlekslyrik, inte bara lovsånger till bröst som är som svalor som häckar, han skrev också dikter om kärlekens komplikationer och smärta, vilka han lyckats fånga i sina dikter som få andra. Och så skrev han förstås om “de fattigas piano”:

De fattigas piano -
se där en liten sliten en!
Vad han har stora blan, oh!
Men han är allas vän!
Han svänger runt sin käpp
och tar en liten stepp -
och sen så börjar alla skratta…
och någon föll i gråt
fast vad han gråter åt
kan ingen riktigt fatta!

Läs gärna mer om denna översättning av en Léo Ferré-låt och överhuvudtaget Forsells engagemang i fransk kabaré-kultur i Enn Kokks blogg, som har ett fint inlägg om just Forsell.

Andra bloggar om: Lars Forsell, poesi, Léo Ferré