Som jag bäddar

“Världen behöver en ny berättelse!” läser jag i en kort och kärnfull kommentar på Jimpans blogg. Världen berätttar hela tiden berättelsen om sig själv genom att finnas till och pågå. Just nu berättar världen om hur isarna smälter kring polerna och om hur permafrosten i Sibirien håller på att smälta och därigenom släppa ifrån sig en massa hittills frusna metangaser. Jag vet inte om världen behöver en ny berättelse eller om den behöver lyssnare till det den redan håller på att berättta för fullt. Berättat har vi så mycket, så länge och så mångordigt. Kanske världen mer än allt annat behöver någon eller några som lyssnar.

Idag fick jag mitt första brev från Gunnar Ekelöf-sällskapet. Var en liten stundens ingivelse att jag gick med i detta sällskap härförleden. Har aldrig känt mig riktigt som hemma i sådana där sällskap, som verkar aningen för fina för mig och vars finhet jag kan känna nästan tar udden av det jag älskar hos föremålet för sällskapets intresse, alltså i detta fall Ekelöf.

Men nu är jag med och har blivit inbjuden till en dag med föreläsningar och middag på Sigtunastiftelsen. Om jag skulle ta mig dit och se om jag kan föra mig bland alla dessa andra sällskapare. Se kulturell ut, inte somna om det blir för tråkigt, äta fint med servietten i knät och inte spilla på min vita skjorta. Kanske skulle det vara kul.

Ekelöf har jag älskat så ärligt så jag inte har några som helst problem med att vara med i sällskapet av den anledningen. Jag har himlat med ögonen då jag läst om hur strimman av aftonrodnad skrider mot morgonrodnad och om havet av hundlokor skummande grönvitt i sommarnattsdunklet. Jag har suttit i ett dike i kanten av Borås och skrattat mig igenom diktsamlingen “Strountes”. Jag har bävat och andats häftigt inför vad “Non serviam” betyder. Jag har tagit till mig att den som förlorar är inte riddaren, och inte draken, men alltid jungfrun. Den där poeten har alltid funnits där, nånstans. När jag läste bibeln, tredje mosebok, den där tråkiga med uppräkningar av alla regler som den rättrådige måste följa, och kom till stället i kapitel 13 där det står att

40. När på en mans huvud håret utan vidare faller av, så är det vanlig bakskallighet; han är ren. 41. Och om håret utan vidare faller av på främre delen av huvudet, så är det vanlig framskallighet; han är ren. 42. Men när på det skalliga stället, baktill eller framtill, en rödvit fläck uppstår, så är det spetälska som har brutit ut på det skalliga stället, baktill eller framtill. 43. Om alltså prästen, när han beser honom, finner, att den upphöjda fläcken på det skalliga stället, baktill eller framtill, är rödvit, och att den visar sig lik spetälska på den övriga kroppens hud, 44. så är mannen spetälsk, han är oren; prästen skall strax förklara honom oren, ty han är angripen på sitt huvud. 45. Den som är angripen av spetälska skall gå med sönderrivna kläder, han skall hava sitt hår oordnat och skyla sitt skägg, och han skall ropa: “Oren, oren!”

så kom jag att tänka på Gunnar E. Jag tänkte mig att när han läste detta så skrattade han först, greps sen av en irrationell oro och blev tvungen att resa sig för att mönstra sitt huvud i närmsta spegel. “Hehe”, lät han, satte sig sedan vid skrivbordet och skrev följande dikt:

Den gamla vanliga skalligheten
Den gamla vanliga skalligheten
Den gamla vanliga skalligheten
Den gamla skamliga vanligheten

Den gamla vanliga skamligheten
Den gamla skamliga vänligheten
Den gamla vänliga svamligheten
Den gamla flabbiga hemligheten

Den gamla hemliga skadligheten
Den gamla saliga flabbigheten
Den gamla skadliga skabbigheten
Den gamla skabbiga saligheten

Sedligheten den gamla smakliga
Skamligheten den gamla skändliga
Skalligheten den gamla vänliga
Skalligheten den gamla vanliga etc.

vilken han, efter att ha uppdaterat tredje mosebok till femti- sextitalets Sverige, döpte till “Perpeetum mobile”. Så skulle det kunna ha varit med tillblivelsen av denna underbara dikt. Skallig var han i alla fall, rätt så tidigt i sitt liv, både fram och bak:

och en förbannat bra poet var han.

Andra bloggar om: Gunnar Ekelöf, poesi, skallighet

Göran Rosenberg är en debattör jag gärna läser. Hans senaste krönika i DN är en välbehövlig reaktion mot en form av nervös ateism som jag länge haft svårt för. En form av alltför trosviss ateism, som därför blir lika trist som alla former av trosviss religion - eller ideologi för den delen - blir det. För lika illa som då vissa religiösa påstår sig veta varför vi finns, varför överhuvudtaget någonting alls finns och vad som är mål och mening med att vi ska finnas och hålla på med det vi håller på med, lika illa är det då ateisterna påstår sig veta. Själv håller jag mig till Döden I Bergmans “Det sjunde inseglet”, som på den där typiskt övertydliga femtitalssvenskan säger “Jag är ovetande”. För hur i helsicke ska vi kunna veta något om det där? Alltså: vetenskapen vet ingenting. Det som vetenskapen med åren utvecklat skicklighet i är förmågan att beskriva hur saker och ting ligger till. Teorin om Big Bang - om det nu är den som är det senaste skriket i skapelsemytologin, bygger i huvudsak på en väl underbyggd beskrivning av hur det gick till då allt blev till, men innehåller ingen förklaring till varför världen bigbangade just då i stället för att låta bli att bigbanga. Lika illa ligger det till med den religiösa föreställningen om Gud som en intelligent designer. Varifrån kommer den designern och vad är hans eller möjligen hennes bevekelsegrunder och varför kommer föreställningen om Gud som en designer ungefär samtididigt som det är som mest inne med design och det tjatas om design i vart och vartannat teveprogram?

Nej. Vi är ovetande. En gång i tiden, då jag läste mycket Camus, kom jag fram till att egentligen stör det mig inte att jag är ovetande. Däremot stör de trosvissa mig, gång på gång på gång. I helvete att ni trosvissa vet mer än vi vilsna ovetande gör! På senaste rean köpte jag en av fysikern Stephen Hawkins böcker, ska jag läsa med samma intresse som jag en gång läste Gilgamesh-eposet. Jag ska dö ovetande, men med ett förhoppningsvis bibehållet brinnande intresse för det jag är ovetande om.

Andra bloggar om: tro och vetande, religion, Rosenberg, ateism, camus, ovisshet

Skulle vara kul att få ut i skogen gå och plocka en sopp. Eller en kantarell. Dom där gula som ser ut som om nån död stack upp en hörlur ur marken för att tjuvlyssna på vad dom levande har för sig. I stället håller jag på att försöka ta körkort. Som om nån plockat mig från en skogsstig, där allt är lugnt och lite filosofiskt, åtminstone så länge inte någon joggare flåsar förbi, och placerat mig mitt i storstadstrafiken, med uppgift att manövrera ett plåtmonster som är mycket större än jag bland en massa bussar och lastbilar som är mycket större än plåtmonstret och yr omkring mig som galningar. Jag är livrädd. Jag växlar och kopplar och bromsar och gasar med hjärtat i halsgropen. Och vid sidan om mig har jag körskoleläraren. “Lätta på bromsen! Nej lätta på bromsen, inte släppa. Som ett under har jag ännu inte kört på något, även om det var rätt nära en buss idag.

Och långt borta från denna bisarra verklighet finns alltå kantarellerna, Carl-Johan-sopparna och de stolta fjällskivlingarna. Begripliga och tämligen stillastående varelse. Taltrastar och Strömstarar. Trevliga fiskar, mörtar till exempel.

Vill ändå ha det där körkortet, är väl min manliga fåfänga, och innan jag får det hinner jag inte bromsa, förlåt skriva så många bloggposter. Får jag det inte så går jag in i väggen och blir inte bara utbränd, jag bli slocknad, mina ögon slutar lysa och mina naglar börjar växa vilt. Jag får med andra ord en släng av utmattningsdeppression.

Alla vi människor har olika verk. Dessa kommer att bilda verksamheter Tillsammans kommer våra olika verksamheter att bilda verklighet. Antingen är verksamheterna någorlunda samspelta, och bildar en verklighet som är möjlig att känna igen som sin. Eller så spretar de åt en massa olika håll och bildar inte alls någon verklighet, åtminstone inte någon som jag kan känna igen mig i som min. I min barndom kände jag igen mig i den verklighet som var min, jag satt med en spade och grävde i dess utkant och kallade det utgrävning. Att leka arkeolog var min favoritsysselsättning då jag var cirka sex. Vi lekte att vi letade efter gamla föremål. Mjölkkartonger och fladdermusfåtöljer och sådant som kunde betraktas som fynd.

Nu är jag mest förvirrad, men jag läste nånstans bland bloggarna att det betyder att jag är nära Gud. På Gud bör man ha förtröstan. Alltså måste jag i morgon ge mig ut igen i mitt monster bland monstren och leka att jag kör bil. Lika jävla livrädd som vanligt

Andra bloggar om: bilar, strömskator, körkort, fladdermusfåtöljer

Lars Forsells bortgång kom lite i skuggan av Ingmar Bergmans, men nu när det lugnat sig lite kring den senare börjar minnesprogrammen om den förra visas. Han var en fin poet. Som kärlekslyriker har han följt mig ända sedan jag som tonåring läste den här dikten:

Det enda vi har är varandra

varandra varandra varandra

vi är ett dubbelskrik.

tills jag i min begynnande medelålder lästa detta:

Så är du hos mig, käraste, tillbaka

från din långa resa äntligen.

Lärde jag mig tvånget att försaka

alltför väl? Mitt väsens port är stängd

för den svåra makten att begära.

Minnet söker sig till det förgångna

där min längtan och min lust är fångna

som om det vore där du bor, min kära.

Och inte här där jag kan röra vid dig,

ditt tunga bröst, ditt hår, ditt skötes delta,

rida dig nu och intill gryningen

och famna dig som eld och drunkna i dig,

du som var hamn och hav och havets sälta.

Jag saknar dig. Jag saknar saknaden.

Två dikter som sinsemellan är så olika, men som bägge berört mig starkt. Lars Forsell skrev inte bara kärlekslyrik, inte bara lovsånger till bröst som är som svalor som häckar, han skrev också dikter om kärlekens komplikationer och smärta, vilka han lyckats fånga i sina dikter som få andra. Och så skrev han förstås om “de fattigas piano”:

De fattigas piano -
se där en liten sliten en!
Vad han har stora blan, oh!
Men han är allas vän!
Han svänger runt sin käpp
och tar en liten stepp -
och sen så börjar alla skratta…
och någon föll i gråt
fast vad han gråter åt
kan ingen riktigt fatta!

Läs gärna mer om denna översättning av en Léo Ferré-låt och överhuvudtaget Forsells engagemang i fransk kabaré-kultur i Enn Kokks blogg, som har ett fint inlägg om just Forsell.

Andra bloggar om: Lars Forsell, poesi, Léo Ferré

Att stå som ett får och stirra i regnet kan vara en överlevnadsstrategi bland andra. Fåren gör på det sättet. Finns inget annat att göra, då det hela jävla dagen regnar. Bara att stå, och vänta. Vissa människor känner att de ibland måste göra på samma sätt som fåren. Vi borde ha valfriheten att ibland få vara fåraktiga. Jag har sett människor som inte orkar. Som helt enkelt inte fungerar längre, inte kan göra det jobb de förväntas göra. De borde få stå som fåren den tid de behöver. Och vänta. Även om ingen ull växer på dem under denna tid, även om de är komplett onyttiga. Med människor som inte orkar längre bör man ta det varligt. De kan bli guld värda, om inte politiska fårskallar berövar dem rätten att genomleva sitt fårstadium.

Igen har jag hamnat utanför helheten och jag hittar inte vägen in. Tomheten jag befinner mig i är dessutom allt annat än tom, den är full med en massa bråten. Den är dessutom full med massiv propaganda, att jag ska inhandla alla möjliga saker, så den blir ännu mer full med bråten. Den väsnas hela tiden. Natten blir aldrig svart. Jag hittar ingenting. Nej, värre: jag hittar inte ens ingenting.

Om jag går till trädet och betraktar trädet och känner mig in i trädets liv så kanske trädet till slut börjar skriva en dikt i mig. Om jag sitter framför sjön och betraktar sjön och känner mig in i sjöns liv så kanske sjön till slut börjar drömma i mig. Om jag är med min kära och betraktar min kära och känner mig in min käras liv så kanske min kära till slut börjar leva i mig. Om nu min kära, sjön och trädet har tålamod med mig när jag sitter där inkännande och väntar. För träden, sjöarna och min kära har så mycket annat att stå i. Allt och alla har så mycket att stå i. Jag har så mycket att stå i. Och det myckna man har att stå i det står man väl i ända till den dag man ramlar ner och dör.

Andra bloggar om: träd, sjöar, kärlek

Nyheten om Ingemar Bergmans död nådde oss redan då vi var på semester i Finland men först nu i natt får jag veta att också Lars Forsell har dött medan vi var borta. Det känns lite konstigt. Hela den generation som var lite som fadersfigurer för mig är snart borta. Lars Ahlin, Lars Gyllensten, Bergman förstås, Werner Aspenström och nu Lars Forsell. Bort gå de…

Bergman fanns redan tidigt på skolchemat, “Det sjunde inseglet” skulle vi alla stifta bekantskap som en del av vår kulturella uppfostran. I dessa tidiga Bergmanfilmer talas en stram svenska som blir nästan lite komisk att höra idag då allt ska sägas lite coolt och med “vem-bryr-sig?”-accent. “Jag är döden”, kommer jag ihåg att den där figuren med svart huva sa till Max von Sydow. Som sedan spelade schack med samma figur och råkade slå till pjäserna och försökte med att han glömt hur pjäserna stod. “Men det har inte jag”, svarade Döden.

Lustig tanke det där att det är Döden som är den ständige världsmästaren i Schack. I Täby kyrka har Albert Målare kluddat dit temat nånstans där man går upp mot orgelläktaren, lite svårt att se för en besökare, men på Google går det naturligtvis att hitta bilden, vilket jag just har gjort. Här är den:

I går natt visades Fanny och Alexander. Jag tyckte jag sett en så många gånger så jag hade ingen lust att sitta fem timmar framför teven bara för att I B har dött, men ändå fastnade jag. Ända till slutet. Det är en så helt fantastisk film. Han var stor, vår käre Bergman.

I kväll visades dokumentären från Fårö. På finsk teve tittade sambon och jag igår på en intervju som Jörn Donner gjorde en gång. I bägge handlar det mycket om hustrun Ingrids frånfälle. I B säger at han är övertygad om att han kommer att möta hennes igen. Samtidigt som han bedyrar att han inte är religiös. Är det motsägelsefullt? Det kan nog hända att det är. Men jag förstår honom. Har själv också det där konstiga behovet av att tro på något som är så irrationellt att det inte ens kan kallas religion.

Andra bloggar om: Bergman, tro, religion

Kommahemdepressionen. Alltid när jag varit ute och rest och kommer hem känner jag mig som nån figur i nån roman av Faulkner. Jesus was not crucified, he was worn out by the minute clicking of little wheels. Kristendomen är en konstig religion, man dyrkar inte den Levande Guden utan den som människor tagit död på genom att spika upp Honom på ett kors. I “legenden om storinkvisitorn”, ett kapitel ur någon av Dostojevskijs sena romaner, spekulerade ryssen i att människorna förmodligen skulle göra likadant om Han kom tillbaka; dvs de skulle spika upp Honom igen. Så han håller sig lugn. Idag är det liberalerna som ensamma står för världens nödvändighetshushållning och som till och med är stolta över det. Friheten = möjligheten att styra över vart vi är på väg, spikar man fast på korset. Varför skulle det vara roligare att vara nödvändighetens slavar under liberal flagg än under marxistisk?

Andra bloggar om: Jesus, depression, Dostojevskij, liberalism, marxism, frihet, korsfästelse