Som jag bäddar

“Perfume of embraces all him assailed”. James Joyce har ett ibland oerhört förföriskt språk. “With hungered flesh obscurely, he mutely craved to adore”. Ett underbart ställe i slutet av Ulysses, den där långa monologen som blev så berömd, därför att med den uppfann Joyce det som sedermera gått under benämningen inre monolog, eller stream of conscience, det där när vi tänker utan att reflektera över vad vi tänker på, bara låter det flöda. Joyce är här redan på väg mot Finnegans wake, där Anna Livia står för flödet, ett namn som rymmer så mycket, såväl Livius, för att knyta namnet till historiens flöde, som River Liffey, som rinner genom det Dublin som Joyce bara fysiskt lämnade men som han ständigt strosade omkring i i sina romaner, samt Anna Perenna, den romerska gudom som gömmer sig i den eviga floden, såsom Ovidius beskriver i raden “Amne perenne latens Anna Perenna me vocor; Gömd i den eviga floden Anna Perenna jag heter”. Också om henne skriver Joyce förförande vackert: “In the name of Annah the Allmaziful, the Everliving, the Bringer of Plurabilities, haloed be her eve, her singtime sung, her rill be run, unhemmed as it is uneven!”

Om detta får jag skriva i stället för att återge det där Basho-citatet jag utlovade i förra bloggposten, eftersom jag inte hittar den där lilla Basho-boken. Men det handlade om att den som vill skriva en dikt om ett träd, måste gå till trädet, betrakta det länge och koncentrerat, så att dikten till slut av sig själv formuleras någonstans djupt därinne i dess grönska. Så här på sommaren älskar jag att ligga på någon gräsmatta och betrakta träden underifrån, det blir nästan en katedralskänsla, grenverk efter grenverk ända upp till toppen och mellan grönskan den blåa himmelen. Det bästa perspektivet är underifrånperspektivet, om det så handlar om kultur, natur eller samhällsfrågor.

Andra bloggar om: perspektiv, basho, Joyce, litteratur, poesi