Som jag bäddar

Fick rapport från sambon att näktergalen sjunger nere vid sjön. Den lilla fågeln, den sjunger bättre än oss alla bloggare tillsammans. Vad vill den? Vad har den för budskap? Vilka paradigmskiften förordar den? Är den samhällsomstörtande? Är den störtsamomhälsande? Älskar den så mycket, så den vill överrösta världens bulleribång med sin kärlek? Är den en Charlie-Parker-typ.? Är det för att den syns så lite, som den låter så mycket? Eller är den bara här för att förtrolla oss? Eller sjunger den utan att begripa varför och utan att förstå varför man måste begripa varför? Skrattar den i smyg åt oss, då vi i vårt vetenskapliga nit försöker påstå att den sjunger bara för att markera sitt revir? Med dessa frågor kapitulerar jag inför det obegripliga i vår värld. Det som bara måste upplevas. Vi måste lyssna, så där förutsättningslöst som inför allt som vi inte förstår och behärskar. Livet, säger favoritpoeten Björling, är inte att bergripa, det är att gripa.

Själv försöker jag inbegripa. Jag inbegriper livet, näktergalen, barnen, obegripligheten, planeten eller inteplaneten Pluto och lite till i det där jag försöker leva i. Som jag kommer att gå ut med hunden, Hölderlin och Beethoven i i morgen früh. Med koppel, som man kan lossa då man kommer till näktergalarna.

Andra bloggar om: fåglar, näktergal, livsåskådning

Temat murar verkar vilja hänga kvar, för när jag tungt lastad med en massa galgar - alltså sådana man hänger kläder på - steg av bussen utanför vårt hem, hörde jag plötsligt Hölderins ord eka i nån återvändsgränd bland mina hjärnvindlingar:

Die Mauern stehn
Sprachlos und kalt, im Winde
Klirren die Fahnen

Skulle man kunna översätta till en haiku, kanske:

Murarna står där,
språklösa i snålblåsten.
Vindflöjlar klirrar.

Känns lite som när man bloggar politik. Hölderlin levde i ett skifte. Ungefär samma skifte som Beethoven levde i. Sekelskifte mellan sjutton och artonhundratal. Beethoven dedicerade sin tredje symfoni, Eroican, hjältesymfonin, åt Napoleon, men ångrade sig då Napoleon visade sig vara allt mindre av frihetshjälte och allt mer av kejsare. Makten är en lockelse som ibland tycks suga all mänsklig strävan in i sig. Makten är som ett svart hål, som upphäver alla idéer om världen och all logik vi har kring den, för den som kommer för nära. Frihetshjältarna sugs in och pluppar sedan upp i ett annat universum som tyranner. Franska revolutionens republik blev ett kejsardöme på krigsfot.

Hölderlin blev galen i samma skede. En omöjlig kärlek eldade på det hela. Han skrev långa och obegripliga hymner, som litteraturvetare allt sedan dess stirrat in i som spåkärringar i kaffesump, för att hitta stoff till sina långa avhandlingar. Sedan blev han inhyst hos en snickare i ett torn i Tübingen, menade sig heta Scardanelli och skrev formellt perfekta och vackra dikter om årstiderna och andra regelbundenheter, hemmahörande i ett universum i vilket politik och politicerande människor inte längre fanns. Han sögs också in i ett svart hål, och kom ut i ett annat universum.

Lever också vi i en övergångstid? Jag tror det. Men världen är så stor, det är inte bara Europa som är världen längre, utan hela världen är det. Det var ju tvunget att det skulle bli så. För oss i Europa är det kanske lika svårt som det var då prästerskapet en gång ställdes inför Kopernikus fullständigt galna idé, att det skulle vara jorden som snurrar kring solen och inte tvärtom. I Europa och USA kommer vi kanske snart bara ha våra varumärken kvar, liksom den gamla adeln en gång i tiden bara hade sina vapensköldar, sedan borgarna tagit makten ifrån dem. Produktionen och makten kommer att förläggas på annan ort. Om det nu kommer att finnas något sådant som en ort, i geografisk mening, för den som vill tala om för oss var makten finns.

Så vad göra? Ställa oss vid de språklösa murarna, och skrika? Ställa oss tätt intill murarna och lågmält framföra det vi vill säga genom sprickorna som finns i desamma? Murar byggs och rivs ideligen, med stenar och med ord. Man måste tala så gott man kan.

Andra bloggar om: politik, murar, hölderlin, beethoven, kopernikus, övergångsskede, dikter

Argumenten för betyg i skolan redan från första klass har en blind fläck. Jag har tänkt på det varje gång jag hört dem från Björklund och alla hans meningsfränder. Tankarna aktualiseras av dagens ledare i Aftonbladet, där man med rätta frågar sig varför regeringen är så ivriga att driva igenom denna reform. Det finns väl ingen som betvivlar att det finns problem med skolan, men på vad sätt menar man att införandet av betyg skulle vara ett bra medel för att handskas med dessa problem?

Det argument som brukar föras fram är att betygen ger tydliga signaler till föräldrar och elever hur barnen ligger till kunskapsmässigt. Men vad jag aldrig förstått är hur man kan påstå att betygen skulle kunna ge någon tydligare information än de utvecklingssamtal som redan finns. Själv har jag kunnat följa mitt barns skolgång, var problemen finns, hur problemen ser ut och hur de skulle kunna lösas, på ett alldeles utmärkt sätt genom just dessa utvecklingssamtal. Några betyg har aldrig gett mig någon ytterligare information om hur mitt barn ligger till.

Så denna envisa iver att införa betyg så snart barnen sätter sin fot i skolan måste bottna i något annat, nämligen i en helt annan människosyn än den som hittills varit vägledande. En människosyn enligt vilken vi undersåtar inte kan och inte vill och inte kommer att göra något bra ifrån sig utan överhetens piskor vinande omkring oss. För betygen är ingenting annat än piskor som ska stressa till meningslöst och föga personligt förankrat inlärande och upprapande. Betygen fostrar de barn som till och med som studenter sitter och frågar varför de ska lära “det där, om det inte kommer på provet”. Utvecklingssamtal värnar om människors utveckling till fria och självständigt tänkande individer. Betyg definierar oss som allt annat än fria och självständiga, nämligen som en massa som måste styras och sorteras.

Andra bloggar om: skola, betyg

Kommunals medlemmar har fått ett hyfsat lönelyft och som väntat gnälls det över detta på DN:s ledarsida. Det är ju lite märkligt att hela ansvaret för samhällsekonomin ska vila på dessa vårdbiträdens och undersköterskors axlar och att ju högre upp i samhällspyramiden man befinner sig desto mera ansvarsbefriad blir man och desto mer förståelse måste vi ha för nödvändigheten av orimligt höga lönelyft. Upponervänd är världen, ve oss kommunalare som måste tippa den rätt igen!

Jag vill minnas att det var Peter Wolodarski som var drivande då DN under kommunalstrejken 2003 spred och höll fast vid lögnen att kommunalarnas medellön skulle ligga på 18000 i månaden, vilket han tyckte de borde vara nöjd med. Själv har jag efter tjugofem år i branschen ännu inte kommit upp i denna lön. Däremot har jag sagt upp min prenumeration på DN, eftersom jag tröttnat på att morgon efter morgon få serverat en massa ovederhäftigheter och taffliga analyser. I Svenska Dagbladet, som vi nu prenumererar på, skriver man också om kommunalavtalet, men i helt andra ordalag. “Under det närmaste decenniet har kommuner och landsting behov att nyanställa 100000-tals personer (som ersättning för dem som går i pension). Då måste avtalsområdet vara attraktivt. Annars söker sig arbetskraften till andra områden. Det vet både arbetsgivare och fack”, menar Leif Petersen, som tydligen tycker att även det övriga samhället bör dela ansvaret för samhällsekonomin med kommunalarna.

Andra bloggar om: kommunal, avtal, DN, Wolodarski, samhällsansvar

och galler och annat instängande har det ju ofta skrivits om och klagats över. Fröding har skrivit om det galler som visar sig smitt i honom själv och som kommer att ge vika först då han själv krossas. Rilke har skrivit om pantern som inte ser annat än galler bakom galler och som får en ynka känsla av frihet bara då någon bild råkar slinta in genom stänglarna och glida ända in i hjärtat. Själv har en nyutkommen bok av Kavafis, som även förra blogginlägget handlade om, aktualiserat känslan av instängdhet. Någon eller något har byggt murar också kring Kavafis och han skriver om dessa i lika hjärtskärande ordalag som Fröding och Rilke:

Utan förbarmande och utan hänsyn, utan skam
har man byggt murar upp omkring mig skyhögt.

Nu sitter jag här med min hopplösa förtvivlan.
Ej tänker jag på annan sak: min håg förtärs utav mitt blinda öde.

Jag hade ju så mycket att beställa utanför.
Ack varför, när man byggde murarna, gav jag ej akt därpå?

Men ej ens buller eller ljud från byggarna jag hörde.
Utan att märka något blev jag skild från yttervärlden.

Det är den första dikten i Kavafis’ samlade publicerade dikter, som gavs ut på åttitalet i nyöversättning av Gottfried Grunewald.

Mitt eget allra första minne från nyhetssändningarna på teve är minnet av Berlinmuren. Hur man först byggde ett taggtrådsstängsel och sedan, då inte det räckte, en riktig mur. Jag såg aldrig muren, bara resterna av den, då jag kom till Berlin strax efter den rivits. Och sen kom jag till en hälsokostaffär någonstans på vischan i Frankrike, där man sålde något som hette “Berlin wall” och som helt enkelt bestod av pulvriserad berlinmur. Att intas för den som ville ha lite ångest. Vad man nu skulle med det till…

Kavafis homosexualitet i en omgivning där upptäkten av densamma skulle kunna leda till att det gick riktigt illa för honom, måste naturligtvis varit avgörande för hela hans livskänsla. Det finns en fruktansvärd bitterhet i raderna ovan, som bör ha skrivits då han ännu var ung. Men det finns också en hetta i de erotiska dikter han under hela sitt författarskap varvade med de lärda poemen från den hellenistiska historien. Här är en av dem, från samma bok:

Vänd ofta åter och grip tag i mig,
du älskade förnimmelse, vänd åter och grip tag i mig -
när kroppens minne vaknar,
och gammal åtrå åter rusar genom blodet;
när läpparna och huden minns
och känner händerna som om de rörde vid på nytt.

Vänd ofta åter och grip tag i mig om natten
när läpparna och huden minns…

Jag har inte kunnat låta bli att undra över hur Kavafis poesi skulle ha sett ut om han kunnat “komma ut ur garderoben”, om den där hettan och upphetsningen på något sätt är knuten till att göra något förbjudet, något som är förenligt med livsfara. Eller om i så fall något annat i hans karaktär hade föranlett detta hänsynslösa byggandet av murar omkring honom. Omkring mig började man bygga Berlin wall redan när jag var liten och jag har väl hållit på och hackat på den sedan dess. Och hunnit inandas en hel del damm…

Men murar har också rivits. En massa människor var väldigt glada i Berlin då detta begav sig.

Andra bloggar om: murar, Berlinmuren, Kavafis, Rilke, Fröding, poesi

Den här recensionen väcker minnen! Det var Lawrence Durrells Alexandriakvartetten, som väckte den vilsne och romantiske tonåring jag en gång var och fick mig att tro att jag var menat till något annat än den utstakade framtid jag i egenskap av gymnasist på teknis bävade inför. Jag skrev en uppsats i svenska om böckerna och bestämde mig för att jag skulle dit. Till Alexandria alltså. Så snart som möjligt.

Jag kom också till Alexandria, så fort jag gått ut gymnasiet, och mitt liv blev också mycket mer förvirrat än för de flesta ingenjörer in spe jag hade som klasskamrater. Men från dessa böcker bär jag också med mig min första bekantskap med Konstantin Kavafis, i Durrells böcker kallad “Stadens poet”, och när jag tycker jag inte kommer någonstans i mitt irrande så läser jag gärna Kavafis:

Du säger till dig själv: Jag reser snart
till något annat land, ett annat hav,
till en stad långt skönare än denna
någonsin kan ha varit eller hoppas bli -
här stramas snaran åt vid varje steg;
ett hjärta begravt i en kropp, obegagnat;
hur länge, hur länge måste jag stanna här
inspärrad bland dessa den alldagliga tankens
trista utmarker? Varhelst jag ser nu
stiger svarta ruiner av mitt liv i sikte.
Så många år har jag vistats här,
slösande och förödande, och ingenting vunnit.
Det finns intet nytt land, min vän, intet
nytt hav; ty staden kommer att följa dig,
Du kommer att vandra på samma gator i oändlighet,
smyga genom samma själsliga förstäder från ungdomen till ålderdomen,
vitna i samma hus till sist -
staden är en bur.
Inga andra platser, ständigt denna
din jordiska landkänning, och det finns intet skepp
som för dig bort från dig själv. Ack, förstår du ej
att alldeles som du förslösat ditt liv på denna
enda jordlott, har du förslösat dess värde
överallt nu - över hela jorden?

Dikten “Staden”, här i Hjalmar Gullbergs översättning, den ende som, mig veterligt, presenterar Kavafis’ dikter på en någorlunda njutbar svenska. Recencenten i Svenska Dagbladet är inte så imponerad av de nya, nu utkomna översättningarna. Gottfried Grunewald nämns som den store introduktören, och visst är hans översättning av Kavafis’ samlade verk en gärning som förtjänar all respekt, men hans språk är tyvärr lite stelt och ganska fjärran från originalens musikalitet. Jo, jag lärde mig så pass mycket grekiska en gång att jag kunde läsa originalen, som Grunewald generöst låtit vara med i den bok, som står bland klenoderna i min bokhylla. Bilden på kavafis är hämtad från dess omslag.

Andra bloggar om: Lawrence Durrell, Kavafis, poesi

Vad är det som rasslar?

Det är tärningarna, tärningarna.

Gud har inte kastat dem

för Gud ägnar sig, som bekant, inte åt tärningskastande.

Ändå rasslar de

alltmedan blomningen pågår därute,

pågår för dem som blommar och för dem som inte blommar,

för världen pågår hela tiden.

Fast en del dör eller bara ramlar omkull

så pågår den. Och mitt

i den sköna blomningens pågående hör man

hur tärningar rasslar.

Intressant?

Andra bloggar om: dikter, tärningar

Vet inte om det är våren, den plötsliga tillökningen i familjen eller vad, men jag känner mig in i döden trött. Sambon och jag ska på tvådagarssemester snart, ska bli ett skönt avbrott. Ända till Västerås ska vi. Än sen, jag har aldrig varit i Västerås. Finns franskt sittbadkar på hotellet i alla fall.

Idag försökte jag förklara för elva-åringen att hundar förmodligen inte upplever tid. De upplever att det är mörkt ibland, då blir man trött och vill sova. Och ibland är det kallt ute och ibland varmt. Men tid upplever de nog inte. Tänkte sen att det nog inte är så dumt att vara hund.

Vi upplever tid. “”Jesus was not crucified”, skrev Faulkner, “he was worn out by the minute clicking of little wheels”. Vi hoppas. Blommor är vackra bland annat för att de förebådar frukt. Just nu är det så mycket som blommar därute. Man kryssar mellan Hill-träden

och tycker det är fint. En bit härifrån har man anlagt en groddamm för man har kommit på att det är bra om det finns godor här. Finns inte en enda groda i dammen. Hill blev senare en oroligare själ, så orolig att han placerades på hospital. Det är nog så att hans bästa tillkom under hospitalsvistelsen. Som till exempel den här:

“Profet i urtidslandskap”. Verkligen underlig. Jag har en annan hemvist. Visst har jag det. Jag är en främling, min hemvist är där det främmande känner igen mig som främling. Utan att fråga efter mitt personnummer, anställningsnummer eller mobilnummer. Men var är denna andra hemvist. Knappast i Västerås väl. Jag älskar min vän och hon älskar mig, säger hon. Ibland kommer vi varann så nära så vi förstår varför. Då ligger hunden och tittar på oss. Mönstrar oss. “Förefaller som om de har fattat det där med tiden, för en gångs skull”, tänker den kanske. Och gäspar, och kliar sig.

Också krokigt måste hjärtat älska. Krokiga hjärtan älskar företrädesvis hjärtan krokiga på ett sätt som passar det krokiga hjärtats krokighet. Låt det finnas några krokiga gator kvar i stan, längs vilka krokiga hjärtan kan finna varann. Hjärtat är inte linjaliskt.
Intressant?

Andra bloggar om: Hill, Hundar, Konst, Tid

Tag denna snäcka och tryck den mot ditt öra. Det du hör är ett hav. Bry dig inte om de som säger att det bara är bruset av ditt blod du hör. Än sen, du har ett hav inom dig, ett hav fyllt av embryon. Du befinner dig i begynnelsen av år aldrigredanänpålänge. Du befinner dig i paradigmernas tärningsbägare. Du lägger för säkerhets skull en påminnelse i din mobil. Missa inte om det i morgon uppträder någon ny blomma på backen eller någon ny röst det allmäna bluddret. Ingen som först av alla lanserat ett ord har menat något av allt det illa som det ordet sedan eventuellt kommit att stå för. Eller det ska jag kanske inte säga, de som först lanserade ordet Nazionalsocialismus menade nog mest illa. Men inte de som lanserade ordet kommunism. Kom ihåg det, ni som i klagar över dagens skolelevers okunnighet, för okunniga är de förvisso, men det är de som undersöker deras okunnighet också, och framför allt de som drar slutsatser av dessa undersökningar. Själv tycker jag ordet kommunism är förbrukat, passé, liksom så många ord som från början lanserades med mycket hjärta och intellekt har blivit. Liberalism exempelvis. Liberalismens kollaps är mera näraliggande än kommunismens, så näraliggande att liberalerna själva inte har fattat den än, eftersom de är fullt upptagna med vad de upplever som dess framgång. Men alla är de belastade nittonhundratalsord, som tjänat ut. Att formulera dem på nytt, så de verkligen är gångbart nya, är vanskligt. Jag håller snäckan mot mitt öra; kanske hörs det något.
Intressant?
Andra bloggar om: kommunism, liberalism, snäckor, embryon

Jag är inte en Caspar Hauser. Jag står här inte med ett brev i handen och en själ som ett blankt ark. Jag sitter och knattrar ord på ett tangentbord. Ord som - de flesta - jag använt tusentals gånger.

När jag lever som allra mest är världen alldeles ny. Himmelens blåa färg är ny. Smaken av regn är ny. De olika nyanserna av skirande grönska är ny. Alla idéer är nya. Kommunismen är en idé om hur alla som jobbar med olika saker också har makten över de redskap de jobbar med och därför ett reellt inflytande i det gemensamma samhälle som arbetas fram med hjälp av dessa redskap. Liberalismen är en idé om hur var och en måste vara fri att välja sitt liv. Religionerna är en idé om en Gud som bryr sig om oss och som hör bön. Om Tele2 ringer och frågar om jag vill byta teleoperatör, så säger jag jaaaa!

Som om jag alldeles glömde, att i Kina jobbar kommunismen och liberalismen sida vid sida för att göra mobiltelefonarbetaren fullkomligt maktlös. Och där är Gud döv.

Och när jag kommer ihåg allt det där, då sitter jag här igen med alla mina gamla nötta ord och det gudomligas tysta frånvaro. Kommunist, javisst! Libertarian, javisst! Världen är en värld där somliga slavar för att förse oss med de kommunikationsverktyg med vilka vi kivas om huruvida vi bör vara kommunister, liberaler eller någonting däremellan. Med våra nötta, nästan uttjänta ord.

Intressant?

Andra bloggar om: kommunism, liberalism, Caspar Hauser, Kina