Som jag bäddar

Ser en liten notis i dagens tidning om Mstislav Rostropovich begravning. Jag visste inte ens att han hade dött…

Den störste cellisten genom tiderna har han kallats. Dissident mot Sovjetsystemet. Min första skiva med denne fantastiske musiker var en monoinspelning som överförts till stereo av Shostakovich’ första cellokonsert. Denna gamla hackiga vinylplatta har länge varit en av mina klenoder, som nu räddats vidare in i den digitala eran och bränts ner på en cd. Med rasp och allt. Inget slår detta framförande, inte ens Rostropovich egna senare inspelningar av samma stycke. Den har en otrolig nerv! Ska spela den senare idag, till hyllning och minne.

Så är det Första Maj i morgon och denne kommunalarbetare borde förstås ge sig ut och demonstrera. Dessvärre hatar jag att demonstrera, känner mig bara fånig. Har inte demonstrerat sedan den stora manifestationen inför USA:s invasion av Irak. Jag skulle önskat att jag inte skulle få rätt i mina farhågor den gången. 60 döda i en bilbomb hörde jag igår på Nyheterna. Det har blivit nästan en stående nyhet. Och nu finns det ingen lösning som är bra.

För övrigt skulle Sambon och jag behöva en vilodag. Det är mycket nu efter en plötslig tillökning i familjen.

Hela debatten om biblars vara eller icke-vara på våra hotellrum förefaller mig från första början vara en massa skrammel om ingenting. Såväl Christer Sturmarks och hans Förbundet Humanisternas uppmaning till bojkott som scandickedjans val att bry sig om Sturmark och nu senast en härnösandsbiskops uppmaning till bojkott av scandikkedjans hotell. Därtill ett debattinlägg hos en bloggare  om mångfaldssamhället, och i kommentarerna till detta en fortsatt debatt om nedmonteringen av vårt kulturarv och till slut naturligtvis invandrarna som utmålas som roten till allt ont också i detta fall. Sturmark har redan sågats av Anders Björnsson, ordförande i Svenska Humanistiska Förbundet. som i en artikel i Expressen menar att Sturmarks frenesi påminner om den katolska inkvisitionen:

Jag har svårt att se att något av det han står för går att förena med anda av tolerans mot oliktänkare och galenskapare som humanister i olika tider har vinnlagt sig
om.

Varför så mycket skrammel om några biblar utlagda på hotellrum? Varför så lite om all den varumärkespropaganda jag dagligen utsätts för på tunnelbana och i busskurer? Själv skulle jag gärna ersatt denna med några väl valda bibelord, för bibeln är en bra bok, kan även jag som icke-kristen tycka. Eller varför inte några vackra arabesker?

Visst vore det fint? Och tänk så underbart betydelselöst! Liksom inget att bråka om.

En kommentar på LeoH:s blogg blev lite hängande i luften, och när jag nu läser en artikel i SvD om hur en utredning, som förra regeringen tillsatte, med syfte att undersöka hur det skulle kunna bli lättare för små entreprenörer inom vårdsektorn att konkurrera mot de stora vårdföretagen, helt plötsligt och utan förklaring ska läggas ner, så blir jag bara tvunget att återvända till frågan. Så här skriver LeoH:

jag ser den offentliga finansieringen som grunden för välfärden. Har aldrig riktigt förstått varför privatisering i sig skulle leda till en försämrad vård.

Jag själv har arbetat inom äldrevården under lång tid och har sett en gradvis kvalitetsförsämring under de senaste 10-15 åren, som jag faktiskt tror att politiker inte har riktigt koll på. Jag undrar också om man inte gör en lite felaktig uppdelning då man talar om kommunal respektive privat driven vård. Sättet varpå det är upplagt har gjort att de kommunala verksamheterna blivit aktörer på samma marknad som de privata och därför agerar på ungefär samma sätt, dvs lägger anbud och vinner eller förlorar verksamheter. Detsamma gäller naturligtvis alla dessa mindre brukar- eller anhörigkooperativ, avknoppade verksamheter som drivs av de anställda själva osv, dvs alla dessa småskaliga alternativ som den nu stoppade utredningen främst skulle handla om.

Finns det då verkligen ingen skillnad i kvalitet mellan privat och offentligt driven vård? Jag tror inte man kan ställa frågan så. Man måste fråga sig om det finns skillnad i kvalitet mellan vinstdriven och icke vinstdriven vård. Och det menar jag att det finns. Därför att i förra fallet blir kvaliteten ett medel och inte ett mål. Målet är att maximera företagets vinst, kvaliteten är bara ett medel för att uppnå detta mål. Utan att visa på att kvaliteten i den vård man bedriver är god vinner man inga upphandlingar.

Det vore ju inga större problem om det bara vore lika lätt att visa på och mäta kvalitet i en levererad vårdinsats som det är att mäta kvaliteten på en levererad mobiltelefon. Det är det inte, och jag har under de senaste tio åren fått lära mig en hel del om hur man arbetar för att få något riktigt dåligt att se rätt så bra ut.

För ett brukarkooperativ eller en verksamhet som knoppats av och drivs av entusiastiska anställda, som vill ha sina löner men inte är i behov av att leverera vinst, kan kvaliteten aldrig bli ett medel. Den är målet för verksamheten, och att hålla en bra budget blir här ett medel. Här finns inget intresse att ge sken av att en dålig verksamhet skulle vara bra, lika lite som det finns skäl för mig att lura mig själv om att dagens middag blir jättebra, om än den skulle misslyckas fatalt.

Kommunen hamnar här lite mitt emellan det privata och det kooperativa. För kommunens del blir det inte lika tydligt att kvaliteten är målet och inte medlet. Kommunen är en av de stora aktörerna på denna marknad och man kan undra om det inte går för den kommunala äldreomsorgen som det gick med gamla televerket, dvs att vi någon gång i framtiden får ett Kommunens Äldreomsorg AB, som sen kan säljas till någon av de stora aktörerna på en marknad.

Innan man hamnar där så skulle det vara oerhört mycket värt om vi fick utrett hur denna marknad fungerar, hur villkoren är för stora respektive små aktörer, och hur kvalitetsmätning/-säkring egentligen fungerar. En av de stora underligheterna i denna marknad, åtminstone där jag bor, är att ett anbud egentligen inte förpliktar till någonting. Ett företag kan lägga ett anbud på en verksamhet, si och så vill vi bedriva den, vinna upphandlingen mot konkurrenter som antingen lovar sämre kvalitet eller dyrare drift. Därefter har företaget inga som helst förpliktelser att hålla det man lovade. Man kan genast efter upphandlingen börja skära ner personalstyrkan, strunta i att vissa saker inte blev som man utlovade, ta det eventuella bråket med tillsynsmyndigheter som därav blir följden och i värsta fall förlora nästa gång det är dags för upphandling, vilket brukar dröja några år. Är inte detta lite konstigt?

Det är ungefär som om jag gick och köpte en mobiltelefon, utlovades att den skulle ha den och den funktionen, men inte informerades om att funktioner efterhand skulle kunna försvinna, så att jag en vacker dag hade en betydligt sämre telefon än jag en gång köpte. So what? Har man inte fattat kråksången i bondfångeriet så får man väl finna sig i att vara en looser!

Hur ska några entusiaster kunna vinna mot en sådan företagsamhet? Det var detta som skulle undersökas i den utredning som skandalöst nog avbryts alldeles innan den hunnit presentera sitt första delbetänkande. Märkligt! Jag kan inte få det till annat än att Ylva Johansson har rätt i sin kritik:

–Det här visar bara att man vill ha en vårdmarknad för de stora vårdföretagen, inte en mångfald av kooperativ eller småföretag som kan tillföra vården sitt engagemang

Ja, så var det nog. Alliansregeringen satsar på mångfaldsenfald.

Intressant?
Andra bloggar om: äldrevård, valfrihet, mångfald, privatisering, utförsäljning

Så här i natten kan man bara beklaga att det är så långt till nästa val! För det ser ju rätt så bra ut. 46,3% för sossarna ensamma, mot 39,6 sammanlagt för de fyra allianspartierna! 56,4% sammanlagt för oppositionspartierna! Mona Sahlin får gärna ta åt sig, hon har gett sossarna ett piggare ansikte och skött sina debatter tämligen väl. Ändå tror jag det är de fyra allianspartierna själva som sett till att folkopinionen sökt sig vänsterut. Det blir helt enkelt hopplöst att förklara vad som är bra med ständigt ökande samhällsklyftor. Jag tror att folk här i landet vill ha politik nu, politik med reella valmöjligheter i stället för ekonomi, vars betungande nödvändighet inte längre kan vägas upp med aldrig så många marginella valfriheter. Glädjande i undersökningan är också att den befarade reklam som Mona Sahlin skulle ha gett Sverigedemokraterna genom att debattera mot dem, inte tycks ha lett till att dessa knipit några nya väljarandelar. Det arbetas bra på många bloggar, exempelvis här, och här, och här och här, bara för att nämna några.

Angående Mona Sahlins utspel om fördjupat vänstersamarbete så står jag för det jag skrev i föregående inlägg, vänstern bör ta sig en funderare kring huruvida EU-motstånd med nödvändighet är lika med vänsterpolitik. Diskussioner med andra bloggare har däremot fått mig tveksam till huruvida den frågan är så viktig att den bör villkora samarbetsmöjligheterna. EU är en svår fråga, den måste stötas och blötas och folkomröstas kring länge än.

Lite bekymmersamt tycker jag också det är med styrkeförhållandena mellan de tre eventuellt blivande samarbetspartierna. En alltför stark socialdemokrati i förhållande till de båda andra partierna skulle ge en förlust i dynamik och en alltför stor frestelse för Mona att köra på som Göran gjorde. Jag tror på den rödgröna röran. Den är definitivt mera färggrann än dagens fyra nyanser av blåbrunt.

Hur som helst tycker jag det är dags för politikerna att bedriva politik, och inte längre göra dräng- eller pigtjänst åt en föregiven ekonomisk nödvändighet. Den är bara en myt, men eftersom kapitalet är globalt måste nog politiken också bli överstatlig. Önskvärt vore också att politiken återigen skulle tas för vad den är, eller i alla fall enligt min mening bör vara, nämligen idéer om hur samhället skulle kunna utvecklas. Jag tror att många med mig tröttnat på att politiken blivit en vara att sälja på en marknad, med all den bedrövligt kletiga inställsamhet som följer med detta.

Nu har jag suttit och skrivit på det här tills fåglarna börjat sjunga. Rödstjärten och björktrasten och buskskvättan och tallsnattran. Och vad de nu heter alla; de sjunger i alla fall grannt ihop.

Mona Sahlins utspel, som öppnar för ett närmare samarbete mellan de tre vänsterpartierna, skulle enligt SvD: ledarsida kunna “fungera som en blåslampa i baken på regeringen Reinfeldt”. Det är onekligen en hållning som skiljer sig från den som Göran Persson företrädde, där vi alltid fick veta att det nog skulle lösa sig med samarbetet för det har det alltid gjort. Men den här gången löste det sig inte och sossarna förlorade mot en segerviss och väl sammansvetsad allians.

Svårigheterna med koalitioner och allianser är att det alltid tycks gynna den starkare parten. Centern gick bakåt då partiet samarbetade med sossarna på 90-talet och liknande tendenser finns för de tre allianspartier som nu sitter med i en moderatdominerad regering. Motverkandet av detta har också betydande risker, eftersom ett hänsynstagande till alla de ingående partiernas hjärtefrågor lätt kan leda till en oansvarig budgetpolitik.

Sahlins huvudkrav för att ett fördjupat samarbete ska kunna bli möjligt är att samarbetspartierna ska släppa sina krav på att Sverige bör gå ur EU. Kommer detta att bli möjligt utan att dessa känner att de måste släppa en viktig profilfråga?

Hur som helst borde det förnya debatten inom vänstern hur vi ska förhålla oss till EU. Det är inte självklart att vänstern ska vara emot EU. Ute i Europa har det snarare varit tvärtom och jag själv har, trots att jag befinner mig någonstans pendlande mellan vänsterkanten på socialdemokratin och förnyarkanten i Vänsterpartiet, röstat ja till såväl EU som EMU.

Det var framför allt två debattörer som påverkade mig till dessa alls inte lätta och självklara val. Den ene var Johan Ehrenberg, som menade att en europeisk centralbank skulle ha betydligt mindre inflytande och makt över våra möjligheter att föra en radikal politik än en självständig svensk riksbank kommer att  ha. Den andre var Göran Rosenberg, som ansåg att det skulle spela mindre roll för den ekonomiska utvecklingen om vi var med i EMU eller stod utanför, och att huvudargumentet för ett ja borde vara att vi därigenom deltog i det gemensamma ansvaret för Europas utveckling.

Jag har ännu inte sett att samhällsutvecklingen skulle ge mig anledning att ompröva dessa ställningstagande. Att förre riksbankschefen Urban Bäckström nu uttalar sig om lönekraven i årets avtalsrörelse borde få oss lite betänksamma. Därför att en självständig svensk riksbank har betydligt större möjligheter att skramla med räntevapnet, då kraven i en avtalsrörelse hotar att bli för stora. Eller rycka på axlarna inför en oansvarig skattesänkarpolitik.

Så det kanske är dags att ta en ny debatt om EU inom vänstern.

Nu har jag sett Mona Sahlin debattera mot sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. Bara tio minuter efter att programmet startar avbryts det för en reklamkampanj. Man körde således reklam 21.20, 21.30 och 21.40. Däremellan en snutt ekonominyheter, en snutt väderleksrapport och en snutt debatt mellan Mona Sahlin och Jimmie Åkesson. Det är väl det där som kallas snuttifiering, kanske, men det är också en kontext. Mona Sahlin har nämligen kritiserats för att inte ge mycket mer än just reklam. Dock inte för sitt eget parti, utan för sverigedemokraterna.

Det är väl många med mig som bänkat sig för att se något som man på förhand knappast förväntat sig skulle bli mindre tomt än den där så berömd blivna sjuttiotusenkronorsväskan. För något har hänt med politiken och genom detta med demokratin. Ideologierna har blivit fetischartade, de ligger där i partigarderoberna, tomma på innehåll men möjliga att plocka fram och visa upp för de historiska värden som ännu en smula häftar vid dem.

Där har vi Per Albins folkhem. Gott och bra att leva i om än det kastrerades lite för att få hyfs på befolkningsutvecklingen. Där har vi välfärdssamhället. Socialliberalismen, kommer ni ihåg den? Där ligger den kristna etiken och skräpar. Och där är konservatismen.

Ingenting av detta är ju egentligen gångbart efter den merkantilisering av politiken som de senaste tio tjugo åren varit så påtaglig. Partinamnen är numera varumärken och deras politik en vara som ska krängas på en marknad. Ideologierna påminner om ringsignalerna till den nya sony-erikssontelefon jag alldeles nyss införskaffat mig. Bland annat kan man välja en som låter precis som barndomens gamla telefoner, om man vill. Om man har fallenhet för sådant slags nostalgi.

Den demokratiska processen har därför alltmera kommit att te sig som en skenprocess. Vi går till valurnorna och vi väljer pliktskyldigt utan att riktigt vara närvarande i det hela. Det känns lite som Ovidius’ beskrivning av det antika dödsriket. Där går människorna till forum precis som de gjorde i det levande livet och allt ser precis likadant ut med bara den skillnaden att de är döda och att allt därför egentligen saknar betydelse.

Besluten och avgörandena sker annorstädes. Det är nog fler än jag som känner att vi är mitt inne i en genomgripande samhällsomvandling, som vi inte riktigt vet vart den leder. För det är inte som på sjutton- och artonhundratalet, då idéerna rusade före oss. Alla idéer ligger bakom oss. De ligger som dyrbara men tomma väskor i våra garderober.

I denna kontext uppträder sverigedemokraterna. De låter som den där gammaldags ringsignalen som Sony Eriksson lagt in i sin sprillandes nya mobil. Lite mera kammade har de något att erbjuda alla vilsekomna. Lite Ja-till-livet, lite Per Albin, lite företagarvänlighet - och framför allt en uppgörelse med allt detta främmande som trängt in över våra gränser och förstört alltihopa.

Hur ska man ta den debatten? Bara med idéer som är lika nya och samlande som deras är förstockade och splittrande. Var finns de?

Varenda dag man slår upp tidningen är det någon ny politisk idioti man ska bli förbannad och ledsen för. Nu är det kvartersboion på Hornstull som inte längre ska få några kulturbidrag. Den gamla Riobiografen

togs över av av filmentusiasten René Reiss 1971 och är sedan dess i stort sett oförändrad. Hur många gånger har jag inte varit där och sett film genom åren! Hur många filmupplevelser har jag inte från denna läckra biograf, där René först står och säljer biljetterna, sen river dem i ingången till salongen, sen (förmodar jag) kör igång projektorn, samt håller koll på läget ute på gatan, så att vi ibland får höra honom tassa in i salongen mitt under pågående film och viska “lapplisor, lapplisor“.

Så går det med verkliga entusiaster: om inte projekten gör någon människa rik i pengar räknat, men tillför enorma kulturella och inte minst sociala värden, så möts de av total oförståelse, för René Reiss del först från den nybildade bostadsrättsföreningen som höjde lokalhyrorna kraftigt och så nu från kulturförvaltningen som drar in bidraget. Skam över er! Så mycket är alltså de fagra talen om mångfald och valfrihet värda!

Ett hjul är per definition runt. Men det är rysligt svårt att i praktiken få ett hjul runt. Jag har hållit på ett dygn nu. Är dödstrött. Sambon går försiktigt omkring och föreslår att man kanske skulle kunna köpa ett nytt hjul. Eller be cykelhandlaren i Sumpan, som hon påstår är så bra, att fixa till det. - Nu, när jag är nästan klar! halvskriker jag. För det är så att det är väldigt lätt att få ett hjul nästan runt. Men väldigt svårt att få det riktigt runt.

Man måste tänka sig Sisyfos lycklig, tyckte filosofen Camus. Lycklig och lycklig. Camus har fan aldrig riktat ett cykelhjul. Hade han inte tid med, han var så inne i att skriva L’homme revolté, La chute och alla dessa underbara böcker jag läste på den tiden jag ännu inte nästan lärt mig hur man riktar ett cykelhjul. Livet består av problem på olika nivåer.

Apropå något helt annat: sambon och jag har badat. Gjorde vi i helgen. 15:e april, det är nytt rekord. Det var svinkallt. Vi hoppade i bara för att kvickt som attan masa oss upp igen. Man måste tänka sig oss lyckliga.

I morgontidningen läser jag en recension av en ny klippbok med texter av Olof Lagercrantz. Ännu en bok att sätta upp på önskelistan!

Lagercrantz är en av våra stora stilister. Hans böcker om Dante, Strindberg, Conrad och många andra har jag läst med stor behållning. Men han var också hatad. Av många. Själv hade jag en kort brevväxling med Sven Stolpe, en gång i tiden, som handlade om synen på Dante, den slutade med att Stolpe skickade mig sin hatbok om Olof Lagercrantz. Det var inte bara på högerkanten han lyckades skaffa sig ovänner. Även Lars Ahlin kände sig överkörd efter att ha fått några artiklar refuserade.

I den nya klippboken ska några av de mest kontroversiella artiklar Lagercrantz skrivit finnas med, nämligen de som handlade om Kina, dit Lagercrantz åkte strax efter kulturrevolutionen. Så här i efterhand ser man ju vilken missbedömning han och många andra gjorde av Mao och den kinesiska kommunismen. Dock borde de nyliberaler som hyllar dagens Kina, fortfarande kommunistiskt men med kapitalistiska reservat i form av de ekonomiska frizoner, där fullständig rättslöshet råder för de som arbetar, besinna att domen över dessa hyllningskörer förmodligen kommer att bli lika hård i framtiden, som den som nu fälls över Lagercrantz och hans meningsfränder. Det är inte lätt att se det man har mitt framför ögonen.

Läser idag att Bengt Jangfeldt kommit ut med en biografi över Majakovskij. Den boken måste jag nog ha. Så många jag har mött som med lysande ögon talat om Majakovskij! Revolutionspoeten. Futuristen.

Själv har jag inte läst så mycket av Majakovskij. Det var verkligen en guldålder för sovjetisk poesi (fast den väl offficielt benämnes silveråldern), med poeter som Chlebnikov, Achmatova och min personlige husgud, Mandelstam. Det är lite intressant att fundera över dessa poeters öden. Och gripande.

Majakovskij var estradpoeten. Han ställde sig genast i partiets led, skrev apologetiska dikter om partiet men naturligtvis också en mera svårtillgänglig avantgardistisk poesi. När stalinismen utvecklades blev han alltmera isolerad, samtidigt som han började få ikonstatus. Det hela blev så ohållbart att han till slut drevs till självmord.

Chlebnikov var den mest egensinnige av dem alla. Trodde på all möjlig tal- och bokstavsmystik men skrev underbara dikter. Han ställde sig helt utanför den politiska utvecklingen och dukade under i den stora hungerkatastrofen på tjugotalet.

Mandelstam sökte sig heller inte till estraderna. Han var intellektuell och skrev en tuktad rimmad poesi, som i takt med att också han blev mera isolerad gavs lite friare tyglar. Han var ingen motståndare till revolutionen, skrev om frihetens gråljus, om “tiden min, mitt vilddjur” och uppmanade till att “likväl söka rubba rodret, /det väldiga, klumpiga, knirkande”. Hans fall blev en dikt om Stalin, “bergsbon i Krem” som “suger på dödsstraff som hallon”. En senare hyllningsdikt hjälpte honom inte, han hamnade i Sibirien, där han fick för sig att det var viktigare än något annat att han fick tillräckligt med socker. Så han bytte sin ytterrock mot en sockertopp och frös ihjäl. Så säger i alla fall en inte helt säkert sann anekdot.

Achmatova överlevde. Hon blev till och med gammal. Så många hade då dött av kretsen kring henne, bland annat hennes man, som blev arkebuserad. Man blir helt matt, då man försöker leva sig in i denna tid! Men Achmatova levde tillräckligt länge för att kunna säga att “idag känner jag mig lugn. Idag vet jag att bra dikter överlever.”

Bra dikter ja. Till exempel den här, av Mandelstam, en av denne bloggares favoriter:

För en bullrande framtida tapperhet
och för människans högresta ras
gick jag miste om fädernesfestens skål
och min ära och gladlynthet.

På min rygg störtar varghunden-tiden upp
- men det finns inte varg i mitt blod.
Stoppa hellre in mig som mössa och sjal
i sibiriska pälsstäppers värmande ärm,

låt mig slippa att se både ynkedom
och hjulen med blodiga krossade ben,
låt i stället polarnattens ljusblå räv
få lysa för mig i sin ursprungspakt.

För bort mig i nattmörkret till Jeniséj
där tallarna växer till stjärnehöjd.
Det finns inte varg i mitt röda blod.
Blott min like kan döda mig.