Som jag bäddar

Läste i morgonens Metro den här krönikan av Stefan Wahlberg. Förstår inte riktigt hur karlen tänker. Nog måste det ha kliat i fingrarna på Fichtelius att offentliggöra alla de godbitar han satt inne med. Men han hade ju faktiskt en överenskommelse. Persson hade aldrig gjort någon överenskommelse med någon han inte fullt ut litade på. Intervjuerna och dokumentären hade aldrig kommit till om inte överenskommelsen varit sådan den varit och Fichtelius hade varit en man utan heder om han brutit överenskommelsen.

Eftersom Fichtelius inte var en man utan heder så har vi fått denna fullkomligt unika dokumentär. Persson sitter där som den pösmunk vi alla trott att han är och lämnar ett fullkomligt skoningslöst vittnesmål om framför allt sig själv. Jag undrar varför han gör det? Å ena sidan har han uppenbarligen inte tillräckligt med självdistans för att se komiken i sin egen uppblåsthet - och å andra sidan har han haft tilllräckligt med politisk fingertoppskänsla för att begripa att detta stoff omöjligen kunde offentliggöras innan han själv dragit sig tillbaka.

Jag tycker man ska se dokumentären för vad den är. Den hade inte kunnat komma till stånd på något annat sätt än som den gjorde och den är fängslande just sådan som den är. Jag har svårt att tänka mig att vi skulle kunna få se något liknande från någon annan politiker. Det är som om Persson tagit förskott på friheten från Den Stora Ensamhet han i första avsnittet vittnar om, för att lite lättare kunna stå ut med densamma. Och Fichtelius har funnits där i hans närhet, som hovnarren kring kungen i någon Shakespearepjäs. Resultatet fascinerar.