Som jag bäddar

Konsum hade en reklam en gång i tiden, “grisar bör behandlas som människor”. Stackars grisar, tänkte jag.

Ikea tapetserade en gång Stockholm med rumpbilder. Det var visst nån soffreklam. Tänkte att Ikea ska jag fan aldrig handla hos. Det höll i säkert tio år, sen köpte jag två Billybokhyllor. Och på den vägen är det.

När jag åker buss till jobbet måste jag varje gång passera ljusreklamen, där det regelbundet görs reklam för själva reklamen; “syns du inte, finns du inte “, blinkas det fram av lamporna. Är det då så konstigt med alla dessa figurer som ränner omkring och klottrar överallt? Det är ju inte kul att inte finnas.

När sambon blev hälsocoach på sitt jobb kom hon hemsläpande med en bok som hette “Instruktionsbok för livet”. Blev nästan en kris i förhållandet. Hur i helvete kan man skriva en bok med en sån titel? På mitt jobb har det också dykt upp en massa hälsoinspiratörer, som propsade på att jag skulle sätta på mig en stegräknare. Vad är det för folk som kan komma på en sån apparat? Jag satte den på hunden, och det blev en jäkla massa steg.

Vissa historier jag hört vet jag inte riktigt om jag kommer ihåg rätt. Men om Chuang-Tzu, den kinesiske taoisten, vill jag minnas att han av en kejsare fick i uppdrag att teckna en fågel, sådär kalligrafiskt och fint som bara kineser kan. Han sa att det kan jag visst göra, men jag behöver tjugofem år på mig. Okej sa kejsaren, och så satt Chuang-Tzu i tjugofem år och koncenterade sig på den där fågeln han skulle teckna. När kejsaren frågade efter tjugofem år hur det gått, svarade han att tyvärr, fågeln är ännu inte färdig, jag behöver ytterligare tjugofem år. Okej, du får tjugofem år till, sa kejsaren. Och Chuang-Tzu satt i yttterligare tjugofem år och koncentrerade sig på den där fågeln, han skulle rita. När det sålunda gått nästan femtio år sen han fick uppdraget, drog Cuang-Tzu några sekundsnabba streck över papperet och visade sedan upp det för kejsaren: här är fågeln! Det var förstås ett mästerverk.

Vet inte riktigt om historien med Chuang-Tzu är sann. Men historien om Diogenes kan väl vara det. Denne grekiske filosof, som sägs ha levt i en tunna, uppsöktes av Alexander den Store, som sa till honom att han fick önska sig vad han ville; om det stod i kejsarens makt skulle hans önskan uppfyllas. “”Flytta dig lite från solen”, svarade Diogenes.

Han sägs för övrigt ha gått omkring med en lykta, enligt egen utsago för att han sökte efter en människa. Om han hittat denna människa, så kanske han skulle ha sagt att “denna människa bör behandlas som Konsums grisar”. Men dom var ju förstås inte uppfunna på hans tid.

Det är en tanke som inte vill släppa mig, som kanske är alldeles fel men som i alla fall måste luftas. Den demokratiform vi har idag har cirka ett hundratal år på nacken. Den började genomföras i slutet av artonhundratalet och var i början av förra seklet fullt genomförd i större delen av västvärlden.

Läget då var att det fanns en stor och tämligen homogen arbetarklass, som dels bar upp ett socialdemokratiskt parti och dels tvingade liberalismen i socialliberal riktning. I Sverige fick vi en reformistisk utveckling, som gav oss de sociala trygghetssystemen, semester- och arbetstidslagstiftning.

En viktig princip för tryghetssystemen var att de skulle vara generella, detta framför allt för att den framväxande medelklassen skulle fortsätta vilja vara med och finansiera dem. Man talade om “det starka samhället”, alltså inte staten, utan samhället. Det var ett samhälle som skulle ge trygghet och reella valmöjligheter åt alla, och inte enbart åt de bättre bemedlade.

Sedan dess har medelklassen fortsatt att växa, samtidigt som arbetarklassen blivit mindre homogen. En byggnadsarbetare har i dag betydligt högre lön än min högskoleutbildade sambo, som dels är kvinna och dels arbetar inom vården. På samma sätt är skillnaden i lön mellan en kvalificerad industriarbetare och en städare eller ett vårdbiträde avsevärd. I detta sammanhang har man börjat tala om tvåtredjedelssamhället.

Den tanke som legat och malt i mig i många år nu är om detta tvåtredjedelssamhälle helt enkelt skulle kunna vara en rent matematisk konsekvens av den demokrati som genomfördes för ett sekel sedan. Två tredjedelar kan alltid rösta ner en tredjedel. Eller med andra ord: den allt starkare medelklassen, dit vi får räkna en hel del av dem som tidigare fördes till arbetarklassen, kan alltid rösta för en politik som är ekonomiskt gynnsam för dem själva, på bekostnad av den sämst ställda tredjedelen, som ställs inför en verklighet med sjunkande lägstalöner, sämre ersättningar för sjuka och arbetslösa, sämre framtidsutsikter.

Så det är medelklassen som är den stora frågan. Inte bara hos oss, utan globalt. I Kina börjar en allt större medelklass att få det riktigt hyfsat, medan en underklass av arbetare har det vidrigt. Om man lät Karl Marx återupplivas i en så kallad ekonomisk frizon i Kina, skulle han genast känna igen sina egna glödande beskrivningar av arbetarklassens levnadsförhållanden i Europa under den begynnande kapitalismen. I dessa och andra frizoner tillverkas de flesta av de apparater vi går och klickar på och de kläder vi har på kroppen.

I våra dagar handlar de flesta politiska debatter om några kronor hit eller dit, några procents höjningar eller sänkningar här eller där, men så sällan om de övergripande visionerna om hur vårt samhälle skulle kunna vara. Vänstern vinner inte längre medelklassen med att välfärdssystemen är generella, de klarar sig nuförtiden ganska bra utan barnbidrag eller vad det nu kan vara. Så om demokratin ska få fortsätta att vara vital måste vi släppa ekonomismen och försöka blåsa liv i idén om samhället som ett gemensamt projekt. Hur vill vi ha vårt samhälle, hur vill vi att det i sin helhet ska se ut? Vill vi ha ett tvåtredjedelssamhälle? Eller är det så att det bara på något mystiskt sätt råkar bli så?

Högerpolitikerna vill inte att vi ska se det så. De vill partikularisera, indvidualisera och framställa oss som människor som inte har så mycket att göra med varann. De vill lansera en salladsbarsägare som hjälte därför att hon i kamp mot fackets mafiosobossar vägrar skriva på ett kollektivavtal, men de vill inte att vi ska se att om facken inte fortsättningsvis kan upprätthålla våra kollektivavtal blir det fritt fram för lönedumpningar och skapandet av ett låglöneproletariat i Sverige.

Att vinna medelklassen kommer fortfarande att vara en förutsättning för den som vill vinna ett val. Så hur kommer medelklassen att agera? Kommer den att svälja denna individualisering och partikularisering, köpa privata försäkringar för de skatteminskningar de matas med och nöja sig med att i ett samhälle där de sämst ställda får det sämre kan de i alla fall själva leva tämligen gott? Kommer de att gå och rösta på det alternativ som är bäst för dem själva eller på det som förefaller ge oss alla ett gott och bra samhälle? Är det gemensama samhällsprojektet fortfarande möjligt?

Detta ser jag som en ödesfråga för såväl vänstern som demokratin.

Läste i morgonens Metro den här krönikan av Stefan Wahlberg. Förstår inte riktigt hur karlen tänker. Nog måste det ha kliat i fingrarna på Fichtelius att offentliggöra alla de godbitar han satt inne med. Men han hade ju faktiskt en överenskommelse. Persson hade aldrig gjort någon överenskommelse med någon han inte fullt ut litade på. Intervjuerna och dokumentären hade aldrig kommit till om inte överenskommelsen varit sådan den varit och Fichtelius hade varit en man utan heder om han brutit överenskommelsen.

Eftersom Fichtelius inte var en man utan heder så har vi fått denna fullkomligt unika dokumentär. Persson sitter där som den pösmunk vi alla trott att han är och lämnar ett fullkomligt skoningslöst vittnesmål om framför allt sig själv. Jag undrar varför han gör det? Å ena sidan har han uppenbarligen inte tillräckligt med självdistans för att se komiken i sin egen uppblåsthet - och å andra sidan har han haft tilllräckligt med politisk fingertoppskänsla för att begripa att detta stoff omöjligen kunde offentliggöras innan han själv dragit sig tillbaka.

Jag tycker man ska se dokumentären för vad den är. Den hade inte kunnat komma till stånd på något annat sätt än som den gjorde och den är fängslande just sådan som den är. Jag har svårt att tänka mig att vi skulle kunna få se något liknande från någon annan politiker. Det är som om Persson tagit förskott på friheten från Den Stora Ensamhet han i första avsnittet vittnar om, för att lite lättare kunna stå ut med densamma. Och Fichtelius har funnits där i hans närhet, som hovnarren kring kungen i någon Shakespearepjäs. Resultatet fascinerar.

När jag var i Paris en gång för längesen gick jag och köpte en litterär tidskrift, som jag fortfarande har kvar. Därför att just i den fanns det så mycket, som senare har varit viktigt för mig.

Det var ett specialnummer om Jean Paul Sartre. Den gamle filosofen hyllades av den ene efter den andre, men den som fångade mitt intresse var en latinamerikan, vars namn jag aldrig tidigare hört, som inte stämde in i hyllningskören. Han hakade upp sig på den berömda repliken ur dramat “Inför lyckta dörrar”: l’enfer, c’est les autres, helvetet, det är de andra, kanske det som oftast citerats av det som Sartre skrivit. De andra, menade denne latinamerikan, de är inte bara ett helvete, de är vår horisont, de är de, förutan vilka vi själva skulle falla ihop till ett tomt intet, för det är bara i kommunikationen med de andra som jag själv kan bli till mig själv.

Han hette Octavio Paz. Det var mitt första möte med denne blivande nobellpristagare.

I samma tidskriftsnummer fanns också en artikel om Martin Buber. Hade jag heller aldrig tidigare hört talas om. “Allt verkligt liv är möte”, läste jag för första gången i fransk översättning i den där tidskriften, och tog det genast till mitt hjärta. Sedermera hittade jag min nuvarande sambo i Tensta, Stockholmsförorten som är så förtalad. Låt mig bara säga, att i tunnelbanestationen i Tensta kan man läsa en hel massa texter, däribland denna, av Buber. Och att körsbärsträden blommar om vårarna, på vägen mot vattentornet. Och att där, alldeles nära vattentornet, där bodde hon.

De andra är verkligen ett helvete ibland. Men de är också vår horisont. Och utan möten hade vi nog inte mycket till verkligt liv.

I snart sex år har Dawit Isaac suttit fängslad i Eritrea. Hans historia kan vi läsa här. Journalistik är viktigt, men få är så modiga som Dawit Isaac. Få sätter sina liv på spel som Anna Politkovskaja. Omständigheterna kring mordet på henne lär väl aldrig bli utredda. Till hennes minne har instiftats ett pris, som i förra veckan tilldelades Dawit Isaac. Men mera än ett pris vore han betjänt av ett frigivande. Man kan skriva på en lista som kräver hans frigivande här. Det borde så många som möjligt göra. Och Carl Bildt och hans UD borde göra vad som står i deras makt. Gör de det?

Så har Mona Sahlin trätt fram på scenen igen efter att i många år fått hålla sig i kulisserna. Har inte sett hennes anförande i samband men nomineringen men debatten hon hade med Fredrik Reinfeldt var hoppingivande. Framför allt när Mona lyckades såga den där berömda tusenlappen i jobbavdrag med argumentet att för det första blev det i praktiken bara några hundralappar och för det andra kanske folk skulle kunna tänkas avstå från dem mot att de sämst ställda får lite anständiga villkor. Jag tror att merparten av folket här i landet faktiskt har en solidarisk grundinställning, och att en ny socialdemokratisk partiledares främsta uppgift måste vara att slå hål på hela den retorik, med vilken alliansen vann valet. Vad har frihet med ökade samhällsklyftor att göra? Vänstern måste återerövra honnörsorden, värna om dess faktiska innehåll, annars är det kört för den.

Glädjande är det också att se min sambos glädje över en kvinna som s-ledare och så småningom statsminister. Den glädjen ser jag henne dela med många andra kvinnor och jag sälv delar den gärna. Min vaga skepsis mot Mona Sahlin, ja nästan besvikelse över att man inte hittade någon annan än hon, kanske kommer på skam. Ibland blir man ju bara vara glad över att ha fel.

Och är det så, så kommer Göran Persson förmodligen att få äta upp sin karakteristik över Mona Sahlin, som han levererade i gårdagens tevedokumentär om sig själv, till den dag han dör. Roligast i den dokumentären var för övrigt inslaget från Göran Perssons första framträdande i EU-sammanhang. Där står han, lite på kanten, längst ut i bilden, lille Göran från Vingåker. De stora höjdarna Kohl och Chirac, har ännu inte anlänt. Så kommer då Kohl. Han är alldeles svart kring ögonen, berättar GP. Fruktansvärt upprörd! Han har haft en dispyt med Chirac i rummet intill. Och vad gör han nu i sin upprördhet? Jo han sätter sig ner och börjar äta de små smörpaketen som ligger där på en assiett framför honom. Hela assietten sätter han i sig, och sen beställer han en ny, får vi veta.

Jag kan tänka mig hur förlösande denna situaton måste ha varit för förre statsministern. Se där hemligheten bakom Kohls pompösa yttre. Se där fettets och maktens underliga förbundenhet. Det är ju bara grabbar! Det kommer nog att gå vägen, det här!

Undrar vad Mona kommer att få för aha-upplevelser i sina umgängen med maktens människor?

Den här helgen celebrerade jag våren genom att premiärcykla till jobbet, en go känsla! Sund själ i en sund kropp som det heter. Våran sjö börjar bli isfri och det sticker upp krokusar och annat trevligt ur markerna. Sambon och jag har fått för oss att sätta ständigt nya rekord i hur tidigt och sent på året vi tar vårt första och sista dopp, 5:e maj är rekordet för premiären hittills. Får se om vi kan spräcka det i år.

En kommentar nedan från Jimpan har fått mig att tänka på Salman Rushdies Satansverserna. Jag köpte den på engelska så snart rabaldret kring den startade. Den är onekligen så utmanande att man förstår att författaren fick en dödsdom på sig. Men det den utmanar är egentligen inte religionen, utan makten.

Själva idén, att två av verserna i koranen skulle ha dikterats inte av Gud utan av Satan, formulerar nämligen en osäkerhet i kontakten mellan Gud och människa. För om vi inte är säkra på om det är Gud som dikterat den heliga skriften - jag talar nu i generaliserande ordalag, för dessa tankegångar kan appliceras på vilken religion som helst - då måste var och en ta ställning till texten. Och om präster, mullor eller vanliga lekmän påstås ha en inte omedelbar kontakt med Gud, utan en kontakt som bygger på tolkningar och ställningstaganden, då undergrävs naturligtvis dessas makt. Exempelvis kan ju inte George W Bush vara helt säker på att det var Gud som sa åt honom att bomba Irak. Det kan ju ha varit Satan, vilket till och med verkar troligt med tanke på vilket helvete dessa bombningar skapat.

Rushdies bok angriper därför egentligen inte religionen, utan en typ av maktstruktur som åberopar sig på religionen för att legitimera sig själv. Den är därigenom väsensskild från de så kallade Muhammedkarikatyrerna, som bara var ett utnyttjande av vår hårt tillkämpade tryckfrihet, för att håna någon miljard människor för deras religiösa tro. Även i detta fall riskerade i och för sig upphovsmännen liv och lem, men aldrig så mycket som Rushdie, som utmanade verkliga maktstrukturer.

Jag har stött på många människor som förvisso har en innerlig tro men också en ödmjuk och osäker kontakt med den Gud de tror på. Med sådana människor har jag alltid kunnat föra en dialog, trots att jag själv inte är troende. Men med dem som åberopar Gud som försvarsadvokat för sina värderingar är det svårare. Värderingar är mänskliga, de kan förvisso vara tolkningar av det någon upplever som det gudomliga i eller utanför oss, men de måste ändå stötas och blötas människor emellan, med argument och motargument.

Detta tänkte jag på i går morse när jag knegade hemåt på min cykel och ett lite kallare väder var på väg. Med regn.

När jag reste i Sydamerika fick jag uppleva hur det är att vara rik. Alla dessa mörka blickar när jag gick genom byarnas huvudgator, alla dessa “gringo” som ilsket och förktfullt snästes efter mig. Ilsket därför att de visste att jag var rik och föraktfullt därför att jag försökte se ut som om jag inte var det. Egentligen såg jag bara ut precis som det jag var, en på hemmaplan inte alls så rik student som var ute och reste, och som dessförinnan fått jobba hårt för att få ihop pengar till resan.

Det var inte likadant överallt. Vissa byar kändes mera fientliga och andra var vänligare. Jag ville se allt, så jag tog mig ut till kåkstädernas slum. Jag kommer inte ihåg var det var, men någonstans hittade jag ett svenskt bibliotek, tror det var någon sjömanskyrka. Eftersom jag törstade efter böcker fastnade jag där, och det var där jag för första gången läste Sven Lindqvists bok “Myten om Wu Tao-tzu”. Den kunde inte ha dykt upp lägligare i mitt liv än just där. Jag sträckläste:

Är social och ekonomisk frigörelse möjlig utan våld?
Nej.
Är den möjlig med våld?
Nej.

Det är den mörka slutsatsen som jag alltsedan läsningen i den där sjömanskyrkan bär med mig.

Lindqvists bok kom ut 1967. Det var många då som trodde på världsrevolutionen. min egen resa i Sydamerika var en omtumlande erfarenhet och jag läste febrilt när jag kom hem till Sverige. Det jag ville var att få lite kläm på min egen kultur. Jag hade stått någonstans där i “tredje världen” och sett hur den ser ut från “de andras håll”. Det var något som var fel i alla premisser, och vad det var kunde jag inte bli klok på. Tills jag läste det här:

Tider som dessa alstrar enbart individualism grundad på principen “var och en för sig själv”, och inte någon verklig känsla för vars och ens värde

Förlusten av “självet” leder antingen till självutplåning (som i mitt fall), eller till skränande individualism, med dess extremer av egocentrism och överdriven självsäkerhet.

Om det vi har sett i det här landet bara är en process som är på gång i hela Europa, då måste det sägas att vi har demonstrerat tidsålderns sjukdom i en form så akut och obeblandad, att den för var och en som söker ett botemedel är värd ett specialstudim. I en tid, då det allmäna slagordet är “var och en för sig själv” är personligheten dömd. Personligheten är beroende av omvärlden, av ens grannar. Den definierar sig själv i förhållande till andra och blir medveten om sin egen särart bara då den ser särarten hos var och en av de andra. Individualisten, som blåser upp sin egen betydelse, skiljer ut sig från sin omgivning och kämpar för en framträdande plats i samhället, eller åtminstone en utmärkande ranson av dess gåvor.

Vad är då detta för land där det allmäna slagordet är “var och en för sig själv” och där en skränande individualism utgör ett hot mot människors självkänsla, värde och personlighet? Man skulle kunna tänka sig att kritiken riktar sig mot ett samhälle som rört sig åt det extremt nyliberala hållet, men så är det inte. Det handlar om trettiotalets Sovjet. Alla tre citaten ovan är hämtade ur Nadezjda Mandelstams andra memoarbok, som tyvärr aldrig översatts till svenska. Tillsammans med den första, “Stalins mirakel”, något av den viktigaste litteraturen för den som vill förstå förra seklet och därmed nutiden.

Så Lindqvist hade rätt i sitt första nej, världen kunde inte förändras med våld, som många trodde för en tre-fyra decennier sedan. De stora revolutionerna ledde bara till den ovan beskrivna “skränande” individualismen, där de starka roffade åt sig positioner och fördelar.

Kan den då förändras utan våld? Är nyliberalismen lösningen?, såsom dagens trosvissa vill övertyga oss?

För det första så är det troskyldigt att betrakta utvecklingen idag som fri från våld. Det bombas rätt ordentligt runt om i världen för att ge frihet åt människor och marknader åt kapitalisterna. För det andra så lider nyliberalerna av en nästan total social blindhet. De ser inte det ömsesidiga hat och det ömsesidiga förakt som alstras så snart samhällsklyftorna ökar. De menar att om de rika blir väldigt mycket rikare så blir smulorna, som från deras bord faller ner till de fattiga, också desto fler. En tvivelaktig teori i sig, som dessutom inte hjälper eftersom det är klyftorna som alstrar hatet och föraktet. Den ekonomiska rationalitet som de bygger hela sin världsbild på, är socialt katastrofal.

Nyliberalismen kommer därför inte heller den att leda till annat än skränande individualism, där de starka roffar åt sig positioner och fördelar.

Så Lindqvists båda nej, som jag läste där i sjömanskyrkan någonstans i Sydamerika, står fortfarande starka. Ändå har det ju faktiskt skapats samhällen på jorden som varit bra att leva i! De demokratier som under nittonhundratalet skapades i Västeuropa är nog det längsta vi har kommit i samhällsutveckling. Det fanns i dessa en politisk makt som balanserade den ekonomiska och det ansågs självklart att det skulle vara så. Nu är de mer eller mindre under upplösning. Vi lever i en nedbrytningstid, då vi ännu inte riktigt kan skönja vad som komma skall. Klimatfrågan blir alltmer brännande och kommer förmodligen att spela en avgörande roll för framtiden. Men om den ska inte detta inlägg handla.

Det handlar bara om mina båda nej. Varken maoismen eller nyliberalismen har någon bra lösning på världens problem och svårigheter. Jag har det inte heller. Någon annan?

Det går som en paranoid våg genom högerbloggarna: sossarna har nu tagit över inte bara Expressen utan också folkpartiet! Moderaterna är ju sedan länge förlorade. Enligt denna verklighetsuppfattning har sossarna aldrig varit större: det är bara gamla bondeförbundet och möjligen kd som fortfarande håller den liberala fanan högt. När nu folkpartiets Ullenhag tagit på sitt partis ansvar att ha startat svensk fackföreningsrörelse, finns det inga gränser för nyliberalernas raseri.

Ullenhags artikel i DN kan förvisso göra en konfunderad. Men i en tid då partierna på högerkanten bekymrar sig mindre för vad de är och mer för vad de synes vara, måste ju förr eller senare den ideologiska förvirringen bli total. I en tid då politiken inte längre är ideologiskt förankrad utan i stället blivit en vara som ska krängas på en marknad, då strateger och marknadsförare tagit en allt större del i partiarbetet, är det ju inte konstigt om våra partier vacklar hit och dit efter vad som för tillfället är mest gångbart.

Dock måste jag ge nyliberala skribenter viss credit: de har sin ideologi, formulerar den så vältaligt de kan och står för den utan att försöka maskera den som något annat. Lite konstigt kan man tycka det är att det inte finns något nyliberalt parti här i landet, när det finns så många nyliberala debattörer. Ansatser att skapa ett sådant har väl gjorts, men utan någon större framgång.

En förklaring jag kan tänka mig blir onekligen lite pinsam: nyliberalism är helt enkelt en vara som inte går att sälja eftersom alltför få vill ha den. Därför får våra nyliberala debattörer haka på det som för tillfället bäst motsvarar deras idéer. Just nu är det centerns Maud och Federley, men bara så länge Mauds charm förmår hålla centerns opinionssiffror någorlunda hyfsade. Om de dalar, och vänstern fortsätter vinna marknadsandelar, kommer sossarna förmodligen att ta över centerpartiet också.

Nyliberalismens ideologiska kärna är att om man bara låter marknaden sköta sig själv utan någon som helst inblandning, så kommer den att ordna allt till det bästa. Det måste onekligen vara både frustrerande och förargligt att förespråka en sådan ideologi, samtidigt som man står där med en produkt som inte går att sälja.

Man borde nog fundera mera över vad arbete egentligen är. I valrörelsen raljerade borgarna över de så kallade gardinuppsättningarna. De var inte “riktiga” arbeten. Att det fanns mindre bemedlade pensionärer som verkligen behövde hjälp med gardinuppsättningar och annat och att en del av våra arbetslösa fick sådana jobb, spelade mindre roll. Eftersom grejen var offentligt finansierad, var det inga “riktiga” arbeten.

Att städa hos den betydligt mera bemedlade och karriärsugna övre medelklassen är en helt annan sak. Det är ett “riktigt” jobb. Hur kan det vara så? Vad är det för en underlig ekonomisk rationalitet, som definierar bort hjälpen till pensionärer, som så vitt jag ser det verkligen behöver hjälp, från kategorin “riktigt arbete”?

Om jag själv skulle hamna i den situationen att jag fick välja mellan att hjälpa pensionärer med sådant de har besvärligt att klara av själva eller att hjälpa vår övre medelklass med att på ett någorlunda billigt sätt få livspusslet att gå ihop, så råder det ingen tvekan om vad jag skulle välja. Men nu är det ju frågan om jag har denna valfrihet. Våra borgerliga styresmän/kvinnor, anser nog inte att det där är en “riktig” valfrihet.

För att arbete skall kunna vara någorlunda meninsfullt tror jag det måste ha något med kärlek att göra. Annars blir vi kluvna mitt itu mellan den som försöker älska på hemmaplan för att sedan gå ut på marknaden för att sälja sig. För mig skulle det kännas mera som en kärleksakt att hjälpa en behövande pensionär än att städa hos någon livspusslande högreståndsfamilj. Och därmed mera meningsfullt.

Men den valfriheten har man berövat oss.