Vilka är det som äger, som ungdomarna brukar uttrycka det nuförtiden? Det är mellanhänderna! Mellanhänderna rules the world.
För inte är det Gud som styr. Många av oss har velat att det är Gud som styr, men vi får inte ihop det. Några väldigt uråldriga berättelser om några stentavlor är allt vi har, i övrigt är det tyst från institutionen Gud.
Och inte är det människorna som styr. Människorna vill så gärna och har till och med hittat på demokratin som styrelseform, men inte är det vi människor som styr. Inte kan det vara vi som styr det hela så käpprakt åt helvete.
Nä, det är mellanhänderna som styr. Prästerna och entreprenörerna. De som är övertygade om sin utvaldhet, om nu det är marknaden eller Gud som väljer sina exekutörer. Prästerna påstår sig veta vad det är som Gud vill med oss och entreprenörerna vet precis vad det är som marknaden vill med oss. Därför är det de som styr oss.
När jag som människa slår numret till Gud, för att klaga på sakernas tillstånd, eftersom vi uppenbarligen är på väg mot en katastrof här på jorden, så tutar det bara upptaget. Hela tiden tutar det upptaget. Uppenbarligen är det många som ringer men vi kommer inte förbi mellanhänderna.
Det Ena, som Plotinos filosoferade om, har nog alltid velat oss väl. Men så kommer det nån idiotisk alfahanne och skränar “och jag är Hans (naturligtvis Hans) profet!”, och så går det år helvete. För väldigt snart kommer det en massa andra alfahannar som säger “Nä det är jag som är hans profet”. Och så börjar alla mellanhänderna kriga. Och så går det åt helvete.
Entreprenörerna blir så lätt sårade när vi inte beundrar dem och tycker de är duktiga. Skit på dem! Eftersom det är de som styr så får de fan i mig finna sig i att vi är kritiska. Speciellt som allt helt uppenbarligen går åt helvete.
Lite makt hade vi en gång i tiden. Vi hade förmögenhetsskatten, som tog ifrån mellanhänderna lite av deras pengar och gav dem till oss, så att vi kunde använda oss av dem och styra lite vi också. Vi hade en progressiv beskattning, som gjorde ungefär samma sak. Men dessa möjligheter tog de ifrån oss. Den som inte får tala i kyrkan eller har vett att göra sig hörd på Stureplan får se till att hålla snattran. Har vi inte haft vett att bli entreprenörer, så få vi väl finna oss i att vara maktlösa. Shit happens.
Egendom är makt. Om det inte vore så att egendom är makt, så vore de liberala parollerna helt oproblematiska för oss. Nu hamnar egendomen, och alla enreprenörer som manipulerar densamma, i vägen för oss i vår kontakt med Gud eller vad det är.
När Martin Luther proklamerade sitt “envar sitt eget prästadöme”, så gjorde bönderna i Tyskland uppror. Det hade Luther märkligt nog inte förutsett. För att rädda sitt eget skinn tog han kraftigt avstånd från upprorsmakarna. Han var inte en av dem, han vara en mellanhand, trots allt.
Kulturarbetare är också en svårkontrollerad grupp, som ofta menar sig ha en direktkontakt med högre makter. Poeter och såna där typer. Nu vill mellanhänderna kväsa även det, genom att göra kultuarbetarna beroende av sponsorspengar. Tänk vad de klurar ut det bra! Vad gör man inte för pengar?
Tja, vi människor gör nog rätt så mycket för inga pengar. Det finns fortfarande alldeles för mycket som inte låter sig köpas, för att mellanhänderna ska kunna vara säkra på sitt slutgiltiga paradis. Allt som vi inte gör för pengar leder oss i direkt kontakt med Gud. Eller “Det Ena”, eller den mystiska urkraften, eller den kosmiska energin eller vad det nu är för något. Solidariteten. Alla möjliga fula ord i marknadsfundamentalistordböckerna.
Det finns naturligtvis en anledning till att man vill att kulturarbeteriet ska vara mindre finansierat av det offentliga och mera av näringslivet. Och den anledningen är förstås det fortlöpande arbetet att ta makten ifrån oss icke-entreprenörer och lägga den i handen på mellanhänderna. Så att de utan kritiska instanser äntligen kan få styra världen. Trots att den går åt helvete.
Andra bloggar om: mellanhänder, entreprenörer, entreprenörskap, kultur, kulturpolitik,
