Haiku om regnets musikaliska fall då alla har stängt sina teveapparater

Regndroppar faller

Jag droppar faller jag med.

Jagdroppar faller.

Är du sysselsatt, lille vän?

Sysselsättning är väl positivt? Det är väl något samhälleligt önskvärt? Även om det är ett så konstigt ord?

För vem vill egentligen bli sysselsatt? Den som är sysselsatt agerar inte, den ageras mot. Sysselsatt är ett passivum, de som agerar och således är subjekt är de som sysselsätter. De som alltså sätter oss vid våra sysslor och svamlar om skomakare och lästar och utbudens sagolika valfrihet för att dölja det faktum att det är du, din sysselsatta ynkling, som är satt och någon annan som sätter dig dit du är satt. Och om du inbillar dig att du sysselsätter dig, så sysselsätter du dig bara med det du är sysselsatt med.

Och när någon gång teven slocknat, datorn krånglar, klockan tickar intresslöst mot fyrasnåret,  jobbet har blivit tillräckligt avlägset för att nästan kunna bli bortglömt, då, käre vän, börjar du närma dig det riktigt farliga tillståndet. Du börjar bli en icke sysselsatt.

Din hjärna mottar inte ständigt impulser utifrån. Betänk vilka farliga tankemonster som däri kan ta form! Din mobil är inte längre fylld med påminnelser om hur sysselsatt du är. Ditt kontaktnät, om du har något, är på semester. Din mamma har dött, pappan likaså. Dina barn har blivit vuxna och har jättekul eller jättejobbigt med att hitta  formerna  för sina egna framtida sysselsättningar. Dina mostrar har glömt dig och fäderneslandet tycker du är lite för gammal. Då…

flyger svalorna skriande omkring och dofter stiger ur markerna. Klockan är fyra på morgonen. Du sitter som i ett slags samhälleligt uthus och vet fan inte vad du ska göra. Sysselsättarna skulle gärna rädda dig men de når dig inte. Herregud, du är fri och du gråter för det är så eländigt tomt omkring dig. Du kommer plötsligt ihåg att du i din ungdom spelade flöjt. Och att du nån gång i början på 2000-talet sålde flöjten för att du var så sysselsatt med allt möjligt så du hann aldrig spela på den.

Du kanske onanerar i rena förskräckelsen. Jag är minsann inte sysselsatt, jag sysselsätter mig själv, mitt eget sysselsättningsobjekt, såväl som -subjekt. Men om du inte gör det, utan bara sitter där…

om du inte ens sysselsätter dig med att skriva ett blogginlägg som det här utan bara sitter där, som en osysselsatt styggelse, då är du nära utanförskapet, förstår nästan vad frihet är och varför ingen vill ha den. Sen går du och sover för du vet att i morgon är du redan tidigt sysselsatt.

automatic networking

Spinn spindelväv spinn,
spinn klibbig klibbig klibbtråd spinn,
spinn spindeln in i klibbtråd spinn,
spinn spindelväv spinn spinn

Paus

Jag tar en paus på obestämd tid. Lika bra att proklamera det, för hur jag än försöker blir det inte nåt skrivet. Jag måste dra mig tillbaks aspenströmskt. Hur det nu var han skrev, ”bättre än att ha en åsikt är att ha fri sikt mot en å”. Så jag ska försöka skaffa mig det.

Juldikt

Och alla bilarna på essingeleden,
alla bilar på väg in mot eller ut ur staden
ligger jag och lyssnar på med örat mot
ditt hjärta. Jag vet inte så mycket om någon annan kärlek
än denna, eller den som utspelas
på förlossningsavdelningarna på SÖS och annorstädes,
för jag är en sån som bara kan älska
det förhandenvarande. Förhandenvarande barn
och förhandenvarande älsklingar.

Pinters kusliga realism

Så har Harold Pinter gått ur tiden och jag sitter och funderar över vad det var för fullständigt omtumlande upplevelse vi hade, jag och mina kompisar, då vi gick och såg ”Födelsedagsfesten” någon gång tidigt på sjuttiotalet på Helsingborgs stadsteater. Det var på en gång absurt och surrealistiskt som det var (på ett mycket engelskt sätt!) realistiskt: medan Becketts pjäser utspelar sig i något slags bortomverkligt ökenlandskap, medan Ionescos pjäser är alldeles stolliga, så utspelar sig en typisk Pinterpjäs i ett engelskt vardagsrum med en sliten gammal soffa och femtitalsmöblemang. Man fick en kuslig känsla av att det som hände faktiskt mycket väl skulle kunna hända, fast det var lika absurt som i en Becketpjäs och väl så stolligt som i en Ionescodito. Som om Pinter gjorde teater på dels det han såg i de stora absurdisternas pjäser och dels det han observerade i våra småelaka, makthungriga vardagsrelationer. Han var något slags kusligrealist och för oss, som omtumlade gick hem efter att ha sett ”Födelsedagsfesten”, var det något alldeles nytt.

Leif Zern skriver i gårdagens DN att Pinter var vår tids största dramatiker och det är svårt att säga emot. Han skriver också om det märkligt thrillerartade i Pinters pjäser och det är sant. Karakteristiken förtjänar att återges:

Kafkastämningarna i Pinters pjäser var inte bara mystifikationer. Han var besatt av att gestalta maktförhållanden. Han såg förbindelsen mellan våra privata liv och samhällets hierarkier. Det är det som gör hans pjäser så thrillerartade – allt som sägs kan lika gärna var en lögn, ett spel, en intrig som aldrig får sin lösning.

Jag blev glad när han fick nobelpriset. Jag hade absolut inget emot den avhyvling av Bush och Irakkriget han levererade i sin nobelföreläsning. Detta gjorde valet av Pinter kontroversiellt, på ett både dumt och småaktigt sätt, eftersom Pinter fick priset för sin konst och inte för sina politiska åsikters skull. Det var ett välförtjänt pris.

Läs också vad Charlotte skriver om Pinters verksamheter inom filmen.

Andra bloggar om: Harold Pinter

konkurrensutsatt hjärnverksamhet

Jag har inga tomtar på loftet längre. Dom han fått skägget i brevlådan någon annanstans. Tomtarna har förmodligen överlag lagt ner verksamheten. Trötta på alla amatörer som går där i hyrkläder och supervitt syntetskägg som aldrig nånsin blir grått och oftast inte behöver läsglasögon för att läsa vad som står på klapparna. Amatörerna är mera kostnadseffektiva. Och tomtar på loften-tjänsterna har tagits över av en massa andra bolag, ADHD, Aspergergruppen, Thourette banking, noterade på börsen allihopa. Eller kanske på väg att noteras. Eller kanske ännu så länge bara i Staël von Holsteins kuvös, vilket naturligtvis är det mest tänkbart lovande för framtiden. Min hjärnas forna galenskapskultivatorer har således konkurrensutsatts. I stället för tomtarna som tidigare skötte loftet ska det således i fortsättningen komma nån typ från manpower. Så om det tänks konstigt på denna blogg framöver, så kan det bero på detta. Och tomtarna då? Dom är alla på väg att flytta. Till det nya, allt större och lovande landet Utanförskapet, vilket inte ligger på Nordpolen, men alldeles i närheten.

Andra bloggar om: staël von holstein, staël von holsteins kuvös, företagskuvöser, kuvöser i största allmänhet, utanförskapet

Inför den stundande helgen

Nu är det snart julefrid och jag har tagit semester julafton för första gången i mitt liv. Så nu hotar sambon med sällskapsspel, hon säger att hon till och med kan tänka sig spela Monopol. Ni vet det där spelet där man kan köpa hela Hornsgatan för nån tusenlapp. De nya versionerna lär man ha gjort om så nu är det väl städer ute i landet man kan köpa. Ändå är det ju ett rätt så obsolet spel! Själva grejen att det är en som vinner och resten förlorar (och är sura sen hela helgen) stämmer ju inte alls med vad nyliberaler de senaste tjugo åren upplyst oss om. Monopolspelet borde göras om! I det nya, moderniserade  monopolspelet borde vi alla vinna, ungefär som på dagis, så att ingen blir ledsen.

Och när sen julen är över väntar oss nyår, då vi ska öppna våra billiga öststatsskumpor och önska varandra gott nytt skitår.  Och sedan rullar det på igen, jobba och blogga, gnälla och gå ut med hunden. Snabbt gömma undan alla brev som handlar om den kommande pensionen. Inte titta! Undvika banker. Titta på Kaurismäki- och Roy Anderssonfilmer.

Så till alla som tittar in här ibland och följer mitt gnäll och lämnar en kommentar då och då, och även till alla främlingar som hamnat här efter att ha sökt på de mest konstiga ord, vill jag önska en god win-win-jul och ett riktigt gott nytt skitår!

Andra bloggar om: julhelgen, monopolspel, skitår

Hur vi gör när vi fängslar våra barn

Det var en riktig tv-kväll i går kväll; först ett dokument-inifrån-program om Thomas Quick, vårat grannaste exemplar av seriemördare, som uppenbarligen inte mördat någon enda av de trettio han kraftigt drogpåverkad och sönderterapeutad påstått att han mördat. Det som blir lite beklämmande är att jag faktiskt vill tro på alla möjliga former av terapier, och faktiskt också tror på dem, men att det uppenbarligen i branschen finns så många charlataner som egentligen är livsfarliga för vår rättssäkerhet. Spaningarna efter de verkliga mördarna har lagts ner, de mördades anhöriga har, åtminstone i fallet Johan Asplund, varit övertygad om att Quick är en bluff och sålunda känt sig sviken av rättsapparaten och allt har rullat på bara därför att det bildats en grupp som, om Quick skulle avfärdas som mördare, skulle ta prestigeförlusten alltför hårt.

Sådana situationer känner vi igen sedan tidigare: en sammansvetsad grupp som satsat alltför mycket på ett kort, för att inte våga ta den prestigeförlust det innebär att säga: ”kanhända hade jag fel”, utan i stället än mera frenetiskt fortsätter hävda sin allt mindre trovärdiga ståndpunkt. Glöm inte bort att det finns offer för deras försvarade prestige, och att det då handlar om människor som fått sina liv förstörda. I fallet Quick får man verkligen hoppas på att den begärda resningen i målet bifalles.

Det andra programmat var ett dokument-utifrån-program om hur barn nästan från födelsen manipuleras till att bli fullgoda konsumenter. Det var skrämmande. Någon i programmet, som framför allt handlade om reklam riktad mot barn i USA, det dystra föregångslandet i alla sådana här sammanhang, jämförde reklammakarna med pedofiler: samma utforskande inställning till barnen för att utröna hur de fungerar för att desto lättare kunna manipulera dem till att gå med på deras vilja och förstå att det är just exakt vad de själva egentligen vill. Och detta bara pågår! Det är ju egentligen inget nytt, vi vet ju alla om det, och vi bara tillåter det. Konsumismens propaganda är värre än den öststatspropaganda vi fram till kommunismens sammanbrott förfasade oss över. Den är värre därför att den är mera sofistikerad, använder sig av nyare kunskap för att finna en alltmera effektiv metodik och därför att den är så mycket svårare att strida mot därför att den tämligen aningslöst är accepterad i samhället på ett sätt som propagandan i öststaterna aldrig var.

Vi fängslar således alldeles frivilligt in våra barn i en prylvärld, där inget av värde finns utanför prylarnas värld, eftersom prylarna är de enda värdeetiketter som erkänns. Sådan är den frihet som det så livligt propagerats för de senaste tjugo – trettio åren. Det var ett kusligt program att titta på. Förmodligen desto mera kusligt för dem som, i likhet med mig själv, är eller har varit föräldrar, och därigenom vet hur omöjligt det är att stå emot en sådan massiv propagandaapparat.

Nu ska jag inte vara alltför pessimistisk så här alldeles före jul. Jag tror faktiskt att vi är mitt inne i en vändpunkt. Alltfler begriper att den alltför frisläppta marknaden är förödisk för samhället och att det nyliberala paradigm som rått under de senaste decennierna står för något helt annat än det vi menar då vi talar om frihet. Överlämnad åt sig själv löper marknaden amok och det finns inga hinder för vad giriga aktörer kan ta sig för för att vinstmaximera den egna verksamheten. Man drar sig inte för mentala övergrepp på barn, så som programmet igår kväll så tydligt visade. Det låter onekligen lite konstigt då till och med Anders Borg talar om socialism som kapitalismens vakthund. Men det ligger något i det. Överlämnad åt sig själv blir kapitalismen lika farlig och människofientlig som socialismen blir, om den överlämnas åt sig själv. De rena formerna av dessa fenomen, som har så lätt att finna sina propagandister, är bara skit. Det är blandformerna som ger oss våra överlevnadsalternativ.

Men om någon i alla fall vill sätta skinkan i halsen, så läs gärna det som Opassande skriver i sitt senaste blogginlägg. Hon har så rätt så rätt. Det är verkligen riktigt illa ställt i vårt senkapitalistiska postsossesverige.

Andra bloggar om: Thomas Quick, reklam, reklam för barn, pedofili, marknadsfundamentalism, nyliberalism, Anders Borg, socialism

Så har vi ännu en skitlag på gång

Så har IPRED-lagen gått igenom och det var ingen bra lag. Jag har inte skrivit något om detta tidigare men nu känner jag att jag måste. För det är så många frågor kring det här som enligt min mening måste särskiljas.

För det första upphovsrätten. Upphovsrätten kom ungefär samtidigt med individualismen och möjligheten för privatpersoner att tjäna pengar på sina verk genom försäljning. Den är således intimt förknippad med den moderna kapitalismens framväxt. Den består av två delar, varav den ena brukar kallas ideell upphovsrätt och den andra ekonomisk. Båda dessa är viktiga. Den ideella innebär att upphovsmannen har rätt att skydda sitt verk mot förvanskningar. Har jag skrivit en bok och har upphovsrätten till den kan jag säga nej till exempelvis en tafflig översättning, en i mina ögon dålig bearbetning och liknande. Den ekonomiska innebär att jag har rätt att uppbära ersättning för mitt verk, då det säljs på en marknad. Någon annan kan inte hur som helst trycka upp min bok och håva in förtjänsterna av att sälja den. För att göra det måste den personen teckna ett avtal med mig, som reglerar hur förtjänsten ska fördelas mellan mig och förläggaren.

Enligt min mening är denna upphovsrätt viktig att värna. Flera som deltagit i debatten menar att den tillhör en gammaldags teknik och alltså bör kastas på sophögen. Jag har svårt att förstå en sådan uppfattning och desto lättare att förstå de artister, författare m fl som reagerar emot den. Självklart vill en upphovsman ha rätt till sitt verk, såväl den ideella som den ekonomiska rätten. Som en filmare uttryckte det i dagens Studio ett, det är dyrt att göra film, jag har familj och si och så många barn, jag måste ju faktiskt överleva. Om denna den ekonomiska upphovsrätten skulle kastas på sophögen skulle väldigt mycket av det som är lite smalare förmodligen också kastas på sophögen. Vilket enligt min mening vore katastrofalt, eftersom jag gillar det som är lite smalare och eftersom de flesta inte begriper att det som nu är brett förmodligen växt fram ur det som en gång var smalt.

Att därför bara avfärda artisters och andra skapande människors krav på rätten att få ersättning tycker jag är att avhända sig ett problem ganska lättvindigt. Att å andra sidan driva igenom en lag som ger de stora skivbolagen rätt att bedriva privatspaning mot oss alla är dock ett ännu sämre sätt att lösa det. Att skydda sitt ip-nummer genom att gå via anonyma servrar är inte så svårt, så de som lärt sig fildela kommer säkert att lära sig det också. Och de som aldrig i sitt liv fildelat kommer förmodligen också att skaffa sig anonyma ip-nummer, för vem vill ha en massa folk snokande i vad man har för sig på nätet?

Någon form av avgift för bredbandsuppkoppling, som går till upphovsmännen på samma sätt som STIM fungerar för musik som spelas på radio och annorstädes, borde varit ett vettigare alternativ att diskutera. Naturligtvis inte perfekt, eftersom det kanske inte blir möjligt för den som aldrig fildelar att slippa betala. Men även den radiolyssnare som bara lyssnar på P1 får ju betala för musik. Just STIM har för övrigt skisserat ett förslag i denna riktning. Det är olyckligt, tycker jag, att detta förslag inte övervägts lite mera. Att STIM stöder IPRED-lagen, om än med reservationer, tycker jag är ännu mera olyckligt. Det är en alltför hastigt och alltför tanklöst genomdriven skitlag. I stället borde man tagit sig tid att hitta fram till en fungerande lösning, som, som jag ser det, måste bli någon form av kompromiss mellan fildelare och upphovsrättsinnehavare.

Andra bloggar om: fildelning, IPRED, upphovsrätt